Ibland känner jag att de finns några därute i världsalltet som finner tröst och mod i det jag skriver och det jag försöker att förmedla. Och så finns det de som upplever att jag är gnällig, dyster och geggig…

Jag har inte många läsare, men några har jag och ibland får jag kommentarer för mina inlägg och oftare får jag privata meddelanden som inte är för allas ögon att läsa.
Nästan alltid är det positiva meddelanden jag får, privat, men det händer att jag får lite beska, syrliga och dystra hälsningar också. Somliga av dem skulle jag vilja publicera, för att vara elak och för att det skulle ge somliga ”på nöten”, men jag känner att det uppmuntrar till dumheter och att jag själv är en större människa än så…
De sistnämnda, de beska och sura mejlen, fäster alltid vid i kroppen och själen som en parasit, naturligtvis. De där negativa och mindre värdefulla skrivelserna till mig, är det som naturligtvis fastnar i skallen och KAN bli till ältande.
Det är nackdelen med att ha en offentlig ”dagbok”.
Det är nackdelen med att ha en öppen, ärlig och rak kommunikation med omvärlden om mående, psykiatri, droger och missbruk.