Jag har inte många läsare, men några har jag och ibland får jag kommentarer för mina inlägg och oftare får jag privata meddelanden som inte är för allas ögon att läsa.
Nästan alltid är det positiva meddelanden jag får, privat, men det händer att jag får lite beska, syrliga och dystra hälsningar också. Somliga av dem skulle jag vilja publicera, för att vara elak och för att det skulle ge somliga ”på nöten”, men jag känner att det uppmuntrar till dumheter och att jag själv är en större människa än så…
De sistnämnda, de beska och sura mejlen, fäster alltid vid i kroppen och själen som en parasit, naturligtvis. De där negativa och mindre värdefulla skrivelserna till mig, är det som naturligtvis fastnar i skallen och KAN bli till ältande.
Det är nackdelen med att ha en offentlig ”dagbok”.
Det är nackdelen med att ha en öppen, ärlig och rak kommunikation med omvärlden om mående, psykiatri, droger och missbruk.
Men ibland upplever jag att jag är någons hand att hålla i…
Ibland känner jag att de finns några därute i världsalltet som finner tröst och mod i det jag skriver och det jag försöker att förmedla.
Och så finns det de som upplever att jag är gnällig, dyster, geggig och ältar, ältar och ältar… Och visst är det så!
Självklart är mitt mående, allt trassel med sjukvården, medicinering och psykiatrin och alla de där andra vardagliga trivialiteterna, ett ockuperande av min tillvaro!
Och visst är det som så, att det ältas, idisslas och tuggas i mina tankar, för det påverkar precis hela min vardag, mina dagar och min omgivning!
(Vi får aldrig glömma de anhöriga!)
Och för att någonstans få rätsida på saker och ting, för att få någon ordning på mina grubblerier och för att visa och beskriva hur det är att vara i ett svart intet och dessutom påvisa att du och jag inte är ensamma, så skriver jag. Jag skriver och skriver och skriver… och för att belysa det sjuka och skruvade med psykiatrin och sjukvården, så skriver jag lite till…
Jag bjuder på det. Varsågod.
Du behöver INTE alls läsa!
Min allra största besvikelse just nu, återigen, är psykiatrin och sjukvården!
Det faktum, som gör mig lite vred och sårad, är att när det kommer till upprop om förändring vänder man sig i första hand till unga-vuxna och vi som är lite äldre glöms gärna bort! Vi får liksom stå tillbaka!
Kanske är det så att vi redan anses som förlorade och ”borttappade” och att insatserna bör göras hos dem som är mycket yngre?
Kanske är det så att det är hos de yngre som alla samhällets resurser och pengar skall satsas och spenderas, eftersom just de är framtiden och det är de som ska bära fram samhället, längre fram.
På Sociala medier finns upprop att återfinna för de yngre, emedan vi som är äldre får stå tillbaka. Man kräver förändring! Mer ordning! Mer pengar! Mer resurser! Och… Helt rätt skriver och säger jag, naturligtvis! Men vi som är lite äldre då’..?
Jag frågar mig hur det kommer sig? Jag undrar ja’…
Kanske är det för att självmordsstatistiken ökar just bland de yngre?
Kanske för att det återfinns en del ”larmrapporter” om hur illa ställt det är, egentligen, bland ungdomar och unga-vuxna? Kan det vara så att de som är yngre lever under en helt annan press idag, än vad vi som är äldre gjorde under sjuttio och åttiotalet?
Vi äldre kanske klarar oss ”bättre” i vårt dåliga mående, än vad de yngre gör, eftersom det hela tiden kavlas ut teveprogram, reklam, Bloggare, reportage och tävlingar om vem som är bäst, snyggast, smalast, mest vältränad och vem som pippar bäst i teve? Det är galet och jag ber om ursäkt för det där med ”pippar”, men är inte samhället och dess normer väldigt sexualiserat och utseende fixerat? Är det inte så att de yngre fått det där med sig sedan nappflaskan, emedan vi som växte upp under sjuttio och åttiotalet var ute i skogen mer, lekte tillsammans och var på fler upptäcktsfärder och äventyr? Ytan ska visas upp i dag. Man ska vara framgångsrik och gärna vara tevekändis och visa upp ett lyckat yttre. Lyckad, lyckas och vara framgångsrik och det även om det innebär att visa upp hela registret av förnedring i teve! Vad det inre själslivet vrålar om och önskar, är inte så viktigt i det stora hela, men när man väl faller igenom så upplevs man som loser och en B-människa! Jag har ”vänner” som hela tiden strävar efter att synas, höras och ständigt visa upp sin ”duktighet” och duglighet och detta genom bilder från gymmet, mingel med kändisar, Tacos på Fredagarna, Torsk till lunchen och porriga bilder för att locka uppmärksamhet!
Det var smidigare att vara ung och barn, när vi som är medelålders idag växte upp, det var det, för vi var inte alls så pressade som de unga är idag!
Jag säger INTE att det var bättre förr, så kusligt bitter är jag inte, men det kanske var enklare? Det kanske var mer lättsamt, mjukt och med innehåll av mer frihet?
Jag vet inte… Tankar bara… Bara tankar…
Men, det som är frustrerande är ju att det dåliga måendet ökar.
Det som är så enerverande är ju att den psykiska ohälsan skjuter i höjden och alla de där förståsigpåarna frågar sig varför, emedan vi andra med sunt förnuft och ett schysst intellekt redan har fattat vad det är som felar och var det har gått galet någonstans… Det ska bara krystas fram med någon typ av vetenskapliga bevis för våra misstankar, att samhället och dess normer blivit för mycket, innan det blir vedertaget och någon kommer att göra någonting åt det…
Och under tiden, så fortsätter jag att kriga och ”tyst” protestera!
Jag fortsätter att skriva och jag fortsätter att sända texter, krönikor och inlägg till olika instanser och myndigheter, outtröttligt, för kanske, kanske, hör någon och börjar nysta i det där med vården, psykiatrin och människors depressioner? Kanske någon ser och hör och tänker att; Nä, nu jävlar är det nog!
Väl Mött / Arthur
(Foto; Per Lundström)
Vardagliga Anteckningar... 