Solen och en tunn filt i Tantolunden, igår. Jag är sommarbrun. Trött och ledsen. Det gör inget i sällskap av en god vän. Jag är bitter. Jag är less. Det finns väldigt mycket vackra människor överallt.

Tidig morgontimma. Solen går upp över träden i parken. Grannarna samtalar tyst, tyst, på balkongen ovanpå. Alby. Morgonstund och bara jag. Ja, och katterna…
Sitter på balkongen med en varm pläd och kaffe. Pratade med Gud en stund. Kliade på en varm kattmage och funderade över dagen. Grät lite grann. Jag gör det, men ensam förstås… Det lättar lite, på skruvstädet i bröstet, så jag gråter ibland för lättnaden, att kunna göra det.
Det värker i bröstet. Sorg? Ensamhet? Oreda och kaos? Livsleda? Sorg..?
Ren sorg kanske?

Solen och en tunn filt i Tantolunden, igår.
Jag är sommarbrun. Trött och ledsen. Det gör inget i sällskap av en god vän.
Jag är bitter. Jag är less.
Min goda vän Maria. Sällskap. Dessa krav som vaknar. Bara mina hjärnspöken.
Det finns väldigt mycket vackra människor överallt.
I sällskap av min goda vän Maria, samtalade vi om livet, människor, familjen, vårt tidigare missbruk, sex och kärlekar.
Vi pratade en hel del om mitt mående och hon, som alltid, frågade frågar utan att tveka. ”Jag vill veta! Jag måste få vara ärlig”, sa hon och fråga sina frågor rakt upp och ner.