… Och jag förstår tanken att det bara finns ett enda val kvar… Och jag har dessutom förståelse inför den sorg och vanmakt som sådana här händelser lämnar efter sig, bland vänner och familj! Jag är och har befunnit mig på båda sidorna om livets stora frågor…

IMG_1661Gårdagen blev en dag i sängen.
Jag var så trött emellanåt att jag knappt kunde stå upprätt.
Jag sov så mycket, att jag blev orolig att jag inte skulle kunna somna till natten. Det var inga problem!
Jag vaknade, som en hoprullad räka, i soffan vid elvatiden och kan omöjligt minnas när jag somnade där.
Min man och kärlek hade redan gått till sängs, så jag var ensam framför teven med katterna och tänkte först ligga kvar där, för att jag inte orkade ta mig till sovrummet, men jag tog mig upp, borstade tänderna och kröp ner bredvid en varm kropp, i sällskap av katterna, och somnade gott.
Nackdelen var dock att jag vaknade okristligt tidigt i morse.
Fördelen är att jag kan vila närhelst jag vill, för jag har ingenting att passa idag.
Och ytterligare positivt är att jag för ovanlighetens skull inte blev överrumplad, under gårdagen, av dåligt samvete och ångest för att ingenting blev gjort, och inte heller några negativa tankebanor om min ”lata person”!IMG_1424
Min man och bästa vän är ledig den här helgen och kanske att jag borde bjuda till lite mer och vara mer sällskaplig, men så har det inte blivit och det har inte skapa några skuldkänslor alls, märkligt nog. Det har känts mest som ett; ”Jaha, så här blev det idag”, och det är länge sedan jag upplevde det. Tacksamt!
Dock fick jag ett varmt bad igår, som aldrig tycktes ta slut, och jag satt en stund i solen på balkongen och njöt av kaffe och utsikten. Men… när jag somnade sittandes i solen så valde jag att krypa ner i sängen igen, framåt eftermiddagen.
Jag har ingen energi.
Jag har ingen lust.
Jag känner nog mest att jag är i vägen och är förbannat tråkig.
Jag är ganska motvalls och vill inte…
Vill ingenting just nu.
Hur står de ut, alla mina nära? jag står knappt ut själv, för i helvete! 

Jag tänkte en hel del på döden under gårdagen. Jag är bra på att fundera över döden och döendet! Positivt va? Glädjeämne!
Jag grunnade på hur det ser ut och vad som händer när man väl är där och möter döden.
Jag filosoferade över huruvida livet, som det är och ser ut, är ett stort jävla skämt och vad som är meningen med allting.
En mycket god vän till mig har en fin dotter i tjugoårsåldern. Dottern i sin tur hade en mycket god vän, en ung tjej i samma ålder, som valde att ta livet av sig för någon dag sedan. Hon hängde sig. Snabbt, oåterkalleligt och, i mina ögon, destruktivt.
Jag kan ärligt berätta att jag förstår människor, unga som gamla, som väljer att dö. Jag förstår känslan av total uppgivenhet och maktlöshet inför livets mörka. Och jag förstår tanken att det bara finns ett enda val kvar…
Och jag har dessutom förståelse inför den sorg och vanmakt som sådana här händelser lämnar efter sig, bland vänner och familj!IMG_1404
Jag är och har befunnit mig på båda sidorna om livets stora frågor och det finns aldrig några svar att få.
Jag grunnar på huruvida man kan få svar eller inte och jag funderar över varför det ska vara så svårt i det här välutvecklade landet, att få professionell hjälp och räddning?
Psykiatrin är ett misslyckande, och det trots omorganisationer och ”förbättringar”. Sjukvården, och just mentalvården, är ett stort gapskratt och de borde få en röd fet bock i kanten av betygsrapporten, för de har misslyckats totalt.
Jag har aldrig upplevt sådan tafatthet och sådana försök att smita undan ansvar och skyldigheter, så som psykiatrin gör! Och medan de inte gör sitt arbete, så väljer unga-vuxna att dö, för att de inte står ut längre… Och det riktigt obehagliga är, att de där självmordet inte kommer att ha betydelse i sjukvården och det kommer inte att ge några som helst avtryck, ja, förutom i statistiken, men i övrigt kommer ingenting att förändras på grund av detta.IMG_1411
Och vidare i mina grubblerier… hur kommer det sig att det ibland är så svårt att be om hjälp, för dem som mår så oerhört dåligt, så att de inte kan skrika; ”Rädda mig för fan”!?
Och jag tänker på människors sårbarhet, att det i ett ögonblick av ingivelsens hjälplöshet, finner denna enda utväg; Att dö, och att finna lugn och ro därigenom.
Döden, döden, som Astrid Lindgren sa.
Min vän har sagt till mig att jag måste vara ärlig, rak och sann inför henne rörande mitt eget mående. Hon vill att jag berättar som det är, i klartext, och kanske har jag även hos henne väckt en oro för mitt liv och för att jag ständigt är så nedslagen och livstrött. Jag har förklarat att jag inte är den där typen som pratar om ”det” och att jag försöker att bevara det där hos mig själv, eftersom jag inte vill besvära, men jag bättrar mig och jag försöker… Och okej, jag skriver om det dagligen, sätter ord på mitt kaos och min förvirring, men det är absolut inte samma sak som att prata om det och verbalt sätta ord på komplexiteten att vara en människa och man med djuplodade tankar och grubblerier, som till exempel var i Universums allting hör hemma.

IMG_1403Jag saknar livet, så som jag kände till det en gång.
Jag saknar mig själv och jag är trött på mig själv och den jag är just nu.
Och ändå väljer jag att varje dag kliva upp, dricka mitt kaffe och göra så gott jag kan för att leva lite till och lite mer.
Livet kommer att vända och jag kommer att hitta tillbaka till mig själv, men just nu har jag fullt upp med att vara vid liv, andas och inte isolera mig mer än vad jag redan gör.
Jag känner mig oälskad.
Jag känner mig trots allt ensam, även om jag trivs i min ensamhet och väljer den i allt större utsträckning!
Jag vet inte om jag ska vara själv i livet och jag kan inte svara på om jag ens vill ha människor omkring mig.
Vem är jag? Vad är jag? Vad blev jag av?

Njut dagen! Var rädd om dig!
Var schysst emot dig själv och jag sänder en tanke med glödande kärlek till alla som behöver det idag, speciellt till dem som förlorat någon genom självmord och den genomjävliga sorg och plåga som det skapar. Maktlösheten. Frågetecknen. Vanmakten. Frustrationen.

På återläsande min vän!
Väl Mött / Arthur

(Foto; Arthur)

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s