Produktiv dag igår. Det kostade på, fysiskt och psykiskt, men jag fick så mycket gjort och jag kunde sitta ute och njuta av den sista solen på uteplatsen, sent, sent på kvällen.
Grannen skrek på sina hundar, den där mindre sorten som ser ut som råttor, på den ena sidan av min terrass och på den andra sidan av min uteplats, pratade grannen i mobilen och drack rosévin. Hon pratade högt! Hon talade inför hela grannskapet. Tröttsam.
Ungarna gapade på gården, skrattade och tjöt högt och de spelade boll överallt och ingenstans! Jag plockade kolapapper på i mina rabatter. Jävla ungar…
Jag lyssnade på musik, i mina lurar förstås, för att utestänga ljuden.
Hjärntrött och ville inte höra. Ville inte se. Ville inte veta av.
Musik = Distraktion.
Min ena granne, den äldre med råtthundarna, sökte kontakt och jag… jag låtsade som om jag inte såg, inte visste om att hon var där och undvek hela hennes uppenbarelse. Jag orkar ju inte! Jag vill inte! Hon är så oerhört kontaktsökande! ”Gud ge mig sinnesro”…
Det gav ångest och skuld. Det ger dåligt samvete.
Jag känner mig elak och dum.
Jag vill ju någonstans vara trevlig och vänlig, men vet med mig att det bara blir problem av det där. Jag blir tröttare, dränerad på energi och jag vill inte prata! Jag vill vara ensam och jag vill vara tyst!
Jag vill ha min privata svär ifred!
Så… hur gör man? Lyssnar till sig själv och säger nej, eller följer samhällskonventionerna, vett och etikett, och är pratglad och tillmötesgående?
Svårt det där…
Oavsett så blir det fel i min skalle och det ger bara dumheter och grubblerier. Fortsätt läsa
Vardagliga Anteckningar... 