Mitt Boendestöd kom förbi mig igår.
Vi drack kaffe. Torrostat från Konsum. Den där billiga sorten.
Vi tittade över min ekonomi. Jag skämdes. Vi ska reda upp det. Jag lever på existensminimum, det vill säga; Jag tillhör Fattigsverige.
Hon hade inte fått vidare kontakt med läkaren på Psykiatrin vid Rosenlundssjukhus. Tröttsamt. Uppgiven. Trött och… Äh’! Jag skiter i vilket!
Det är Fredag idag, så hon ska försöka fortsätta att nå dem under dagen.Och vi pratade om katterna.
Mitt boende diskuterades.
Jag pratade väldigt utelämnande om hur jag mår, hur jag har det och jag berättade om mina inre konflikter.
Jag försöker att göra saker och tänka på något annat, än hur mitt mående är, men det ligger där och lurar hela tiden.
Oavsett om jag gör ”annat” för att distrahera mina tankebanor och för att vilseleda min nedstämdhet, så maler det på ändå.
Jag vill bara berätta för dig att det där med att göra bra saker och engagera sig i olika göranden, att umgås, städa, måla, sy eller måla, inte alls hjälper alla deprimerade människor. För hos somliga av oss maler de negativa tankarna vidare. Det hjälper inte att försöka lägga fokus på annat, för att bryta mönster av destruktiva grubblerier, utan det geggar på, allt det där grottandet fortsätter, obönhörligt och omättligt.
Och när jag berättar sådant för utomstående och blottlägger vad de där funderingarna består av, då börjar jag naturligtvis att gråta. Och då är det som om att stänga av hela mig och så… lägger jag locket på.
Jag gråter inte tillsammans med andra.
Jag är tuff. Jag är gjord av sten. Jag är ogenomskinlig och granithård. Låtsas jag som om…
I min ensamhet gråter jag.
När det bara är jag, då kan jag gråta för att lätta på pressen.
Det är inte vackra tankar. Jag är inte vacker. Sällskapet i min ensamhet, är svart…
Det tillhör inte sådant som man gärna erkänner och berättar om, för andra. Fortsätt läsa
Jag är tuff. Jag är gjord av sten. Jag är ogenomskinlig och granithård. Låtsas jag som om… I min ensamhet gråter jag…
2
Vardagliga Anteckningar... 