Jag är tuff. Jag är gjord av sten. Jag är ogenomskinlig och granithård. Låtsas jag som om… I min ensamhet gråter jag…

Mitt Boendestöd kom förbi mig igår.IMG_1403
Vi drack kaffe. Torrostat från Konsum. Den där billiga sorten.
Vi tittade över min ekonomi. Jag skämdes. Vi ska reda upp det. Jag lever på existensminimum, det vill säga; Jag tillhör Fattigsverige.
Hon hade inte fått vidare kontakt med läkaren på Psykiatrin vid Rosenlundssjukhus. Tröttsamt. Uppgiven. Trött och… Äh’! Jag skiter i vilket!
Det är Fredag idag, så hon ska försöka fortsätta att nå dem under dagen.Och vi pratade om katterna.
Mitt boende diskuterades.
Jag pratade väldigt utelämnande om hur jag mår, hur jag har det och jag berättade om mina inre konflikter.
Jag försöker att göra saker och tänka på något annat, än hur mitt mående är, men det ligger där och lurar hela tiden.
Oavsett om jag gör ”annat” för att distrahera mina tankebanor och för att vilseleda min nedstämdhet, så maler det på ändå.
Jag vill bara berätta för dig att det där med att göra bra saker och engagera sig i olika göranden, att umgås, städa, måla, sy eller måla, inte alls hjälper alla deprimerade människor. För hos somliga av oss maler de negativa tankarna vidare. Det hjälper inte att försöka lägga fokus på annat, för att bryta mönster av destruktiva grubblerier, utan det geggar på, allt det där grottandet fortsätter, obönhörligt och omättligt.
Och när jag berättar sådant för utomstående och blottlägger vad de där funderingarna består av, då börjar jag naturligtvis att gråta. Och då är det som om att stänga av hela mig och så… lägger jag locket på.
Jag gråter inte tillsammans med andra.
Jag är tuff. Jag är gjord av sten. Jag är ogenomskinlig och granithård. Låtsas jag som om…
I min ensamhet gråter jag.
När det bara är jag, då kan jag gråta för att lätta på pressen.
Det är inte vackra tankar. Jag är inte vacker. Sällskapet i min ensamhet, är svart…
Det tillhör inte sådant som man gärna erkänner och berättar om, för andra.

IMG_1816Sedan tog jag tag i de där ogräset mellan stenplattorna ute på terrassen.
Jag hällde ju salt på eländet härom eftermiddagen och hett vatten ovan på det och tror du inte att de vissnade ner? Det verkade funka!
Jag fick naturligtvis ta fram ogräsjärnet ändå, men kanske att jag inte behöver göra det en gång till i år!? Det vissnade ner efter ett knappt dygn och sedan var det bara för mig att ligga på knä, i alla fall, och rensa så gott det gick!
Jag är en fixare! Om jag vill. Det är mindre med den där viljan! Den är svår att frammana, men ibland så!

Irriterande nog, vilket jag har upptäckt, så är många grannar polare och bundis med varann. Pratar, skvallrar, skrattar och grillar döda djur tillsammans ute på gården.
Och när jag visar mig på min uteplats, för att dricka kaffe eller döda ogräs, så tycks det mig som om det står alla på hela gården helt fritt att påbörja samtal med mig och fråga, fråga och vara sådär ”Svenssontrevliga”! Och jag bara vill bara spy och jag orkar inte..! Jag vill inte!cee3c28e431b3fe251fa3932cd0d596d63379919befd973e45cbc4c148a7dc6d
Tänk om man skulle säga det? ”Du, håll käften, för jag vill vara ifred i min lilla vrå! Var tyst nu och sköt dig själv”!
Men det gör jag ju inte, eftersom jag är så där jäkla dumsnäll, utan jag är lika trevlig och lika glad och tillmötesgående tillbaka och då… då har jag bjudit in till mer samtal och fler frågor! ”Grönt kort här! Välkommen! Stör mig gärna! Prata med mig om oväsentligheter och idiotiska matrecept till grillen! Berätta gärna om Tacos middagarna på Fredagarna och hur fina bilderna blev på Facebook! Passa dig, så att jag inte kör upp ett Tacoskal någonstans på dig”..!
Dumt det där! Korkat! Av mig!
Jag försöker att undvika folk, för jag vill som sagt inte umgås och jag vill inte ha med mina grannar att göra.

Tillbaka i Alby med katterna och min man och kärlek. Idag blev det så…
Jag är trött på att fara fram och åter, men det funkar… Det måste ju det.
Var rädd om dig! På återläsande och tusen tack för din uppmärksamhet!
Jag sänder kärlek och värme genom Vintergatan till dig som önskar och behöver det…

Väl Mött / Arthur
(Foton; Arthur. Sista bilden är funnen via Google bildsökning) 

 

2 tankar på “Jag är tuff. Jag är gjord av sten. Jag är ogenomskinlig och granithård. Låtsas jag som om… I min ensamhet gråter jag…

  1. Hej Arthur! Har inte följt dina inlägg så jättelänge än men häpnar över hur bra du är på att sätta ord på känslor och stämningar. Inte bara en gång jag kände igen mig helt och hållet. Även om det är tråkigt att vi har det så – det är på sätt och vis lugnande att veta att andra känner samma sak, att man inte är den enda människan som ”drabbas”.
    Ha det så bra, tappa inte modet!
    Andrea
    (cancersjuk invandrarkärring, mycket trött, fattig, fastklämd mellan stolarna i det svenska socialsystemet)

    Gillad av 1 person

    • Hej Andrea!
      Det är detta som är så fantastiskt med att skriva en ”dagbok” offentligt, responsen och orden som andra skriver till mig OCH det faktum att jag inte är ensam! Befriande!
      Och, missförstå mig inte, men det är ”skönt” att veta att jag, och även du i det här fallet, inte är ensamma i livskriget, kampen och vardagligheternas svårigheter, utan att vi delar detta med så många fler…
      Jag har naturligtvis aldrig trott att jag är ensam i min livssituation och i mina strävanden efter att återfinna någon typ av liv och glädje, men att få det svart på vitt är mer direkt för hjärta och själ… Hänger du med:-)
      Tusen tack för din kommentar och för att du vill läsa!
      Ta hand om dig och vi kanske hörs vidare!
      Kärlek och värme till dig genom rymden… / Arthur❤

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s