Det regnar. Det ska väl regna hela dagen.
Jag såg en tidigare kamrat häromdagen, leta tomburkar bland soporna vid tunnelbanan i Kärrtorp. Vad hände med honom?
Jag lyssnar på musik. Fönstret är öppet. Jag borde bada. Det var ett tag sedan.
Jag ska se efter vad jag har för kläder i garderoben. Kläder för regnväder och promenader. Det kanske blir en promenad trots regnet.
”Du är väl inte gjord av socker heller”!
Nyponrosorna i skogen har blommat över. Det är för torrt. Det blir inga att torka på min skärmvägg, på uteplatsen.
Kaffe, förstås och jag saknar mina katter. Eller våra katter, är det väl.
Jag har inte med mig block, akvareller och färgpennor. Jag kan inte måla när det regnar idag.
Ska jag dammsuga? Ska jag rengöra min vita soffa?
Jag är trött. Dåsig. Sömnig och har ont i magen.
Jag ska äta en sallad me
d ost och ägg halvor senare. Det känns som ett berg att bestiga just nu. Jag har ångest.
Min boendestödjare kommer förbi idag. På eftermiddagen.
Undrar om det finns kaffe?
Det är mycket gamla fyllon i Bagarmossen. Någon enstaka känner jag igen. Dessa trasiga människor påminner mig alltid om var jag hamnar om jag tar ett återfall.
Jag överlever inte det!
Det är för övrigt inte aktuellt längre! Ganska trygg och stark numer.
Det är obehagligt mycket påtända pundare där jag bor.
Pundare = sönderknarkade människor (för dig som inte vet!) De pratar så märkligt. Högt. Gapigt. Som tonåringar. De är helt förstörda och jag tänker återigen; Hur gick det för de andra som jag mött genom åren på boenden, behandlingar och avgiftningar? Några vet jag ju… döden tog dem.
Tack för ordet / Arthur
