Jag biter inte ihop, inte på något vis, men jag är oerhört duktig på att stänga av och stänga ner hela känsloregistret. Sedan, i min ensamhet, blir jag känslosam, gråtmild och oerhört lättrörd.

IMG_2142

Bruna fötter och mjuka sandaler…

Ibland har jag bråttom.
Eller om jag är förvirrad. Kanske slarvig?
Eller kanske är det så att det går för fort.
Gårdagens inlägg blev kvar bland alla mina utkast och jag insåg att jag inte publicerat det förrän jag väl var hemkommen från min skogspromenad.
Det blev sent.
Det gör naturligtvis ingenting, men det är lite typiskt jag.

Jag gillar mina promenader och jag har nämnt det hundra gånger förut, men jag tycker om att bara gå, gå och gå, med hög musik i öronen.
Det blir någon mil, i stort sett varje dag.
Jag älskar musik och jag finner det som den allra bästa distraktionen för mina negativa tankar, och dessutom hamnar jag på något sätt i min egen lilla värld och det är bara jag, skogen och musiken! Jag ser inte ens människorna jag passerar! Skönt!

Men så tog jag en idiotisk genväg genom skogen igår kväll och såg mig inte för… Musik är en bra distraktion som sagt, och jag snubblade ner bland nässlor och brände smalbenen ordentligt. Jag såg mig inte för! Det kliade hela natten och sved förbannat bra, men nu på morgonen är det okej igen.
Och jäklar vad mygg det var nere vid vattnet… Det gillar mig, tydligen… alltid något!
Det kliar lite överallt. Sommar… Bruna ben… Myggbett och knott…

IMG_2191Jag är så ärlig och sann jag bara kan, när jag talar och har veckomöte med min boendestödjare. Jag tror inte att jag är så extrovert med någon. Inte med min man och kärlek, och inte heller med mina få men härliga vänner!
Jag försöker verkligen, tillsammans med henne, och jag plockar fram skam, skuld och ångest och det blir en hel del genans, men jag berättar och jag förklarar.
Jag försöker verkligen göra och prata om allt det som trycker och gör så ont i själen. Jag gråter inte! Aldrig! Det fungerar inte! Inte tillsammans med andra.
Jag biter inte ihop, inte på något vis, men jag är oerhört duktig på att stänga av och stänga ner hela känsloregistret. Ja, förutom min svettiga genans, men det går att dölja det med!
Sedan, i min ensamhet, blir jag känslosam, gråtmild och oerhört lättrörd.
Jag samlar på mig. Jag låter locket ligga på, så länge… Jag ordnar det senare… jag tar itu, med hjärta och själ, när jag är ensam.
Men, jag försöker verkligen att vara sann, schysst och ärlig med min boendestödjare, för hur ska hon annars kunna se mig, läsa av mig och så småningom kunna hjälpa mig tillrätta? Jag berättar om mina tvångstankar, mina tvångsbeteenden och mina märkliga rädslor, och vi diskuterar väldigt mycket kring mitt mående, mina tankar och funderingar.
Hon nämner ofta att ”återfinna glöden, passionen och livsenergin” och hon tror att hela mitt varande, min depression och melankoli, handlar om kemi och avsaknaden av substanser i huvudet och säger att läkaren och psykiatrin torde finna någonting som för mig uppåt och utåt i vekligheten och världen igen.
Hon, som jag själv, tror naturligtvis inte bara på mediciner, utan det är mer ett måste för att klara av och orka med vardagen, för att kunna fixa dagarna och för att kunna tillgodose sig världen och verkligheten!
För att komma igen.
För att orka. För att vilja… önska leva…

IMG_2149

Mina Rosenbuskar, som jag äntligen fått ordning på! De driver mig till vansinne! 

Och vi pratar mycket om döden och döendet, jag och min boendestödjare.
Eller, jag pratar mycket om det och hon är inte rädd för det och hon känner inte att det är skrämmande. Ibland är jag rädd för döden. Ibland är det en befriande tanke, att om jag inte vill mer och om jag inte orkar, så skulle jag kunna… Det är mitt fria val. Det sistnämnda är inte aktuellt, men när det värker som värst i kroppen av skuld, ångest och otillräcklighet, då är den tanken frigörande… för övrigt är jag ju inte mannen som ger upp! ”På’t igen bara”!
Det måste finnas ett liv att leva därute någonstans!
Och vidare tänker jag också att det är ett sätt för mig att integrera döden och döendet med själva livet, för i slutändan vet alla att vi ska dö och för att verkligen förstå det, att verkligen inse, att livet är kort och att det gäller att ta vara på det som är, så måste döden få vara närvarande oavsett om det upplevs obehagligt.Sommarbruna fötter
Jag tror och hoppas, ”hoppet är det sista som lämnar människan”, att i slutändan när döden får vara med och ”leka” i livet, så kanske man tar vara på tillvaron på ett annorlunda vis? Om man är medveten om döden och livets slut, så kanske man blir modigare och mer vågad? Ta för sig mer? Vilja mer?
Jag måste bara få hjälp att komma ut ur min burk av vakuum och jag måste bara få komma upp till ytan och andas igen.
Livet är svårt. Och det blir svårare och tyngre när man vet att det endast är en själv som gjort felvalen i livet och att det inte finns någon annan att skylla på. 
Det var jag som missbrukade. Det var jag som valde att förstöra mitt liv och det var ingen annan som tvingade mig… Jag, jag och bara jag… Pekar med hela handen, på mig själv!

IMG_1839…när mina fingrar inte känner mer
när mina ögon inte längre ser
när livet vänder
ska jag ännu be

kom ge mej världen
kom ge mej fred
kom sänk ditt huvud
och lägg dej ner
kom ge mej kroppen
kom ge mej allt som du har
och jag ska stanna kvar…

~Ted Gärdestad~

Ta hand om dig därute i verkligheten.
Livet vänder, det gör väl det… Och tills dess så hänger jag och vi med, för att så småningom finna en plats i solen… eller nåt’ sånt..?

Tack för din uppmärksamhet och väl mött / Arthur

Sänder värmande kärlek genom rymden och Vintergatan, för dig som önskar och behöver…

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s