Jag har försökt att vara lättsammare och ha ett mer sorglöst framträdande. Jag gör det jag kan för att verkligen bjuda till och för att få mina tankar riktade emot ett annat håll.

Den här morgonen var det ganska tomt i huvudet.
Eller det surrade som sjutton, men det blir ingen ordning på mina tankar och det blir svårt att skriva.
Splittrad. Kaos. Okoncentrerad. Förvirring. Ovisshet.

Jag har gjort bra försök att, de senaste dagarna, vara mer lättsam och mer lättillgänglig och verkligen ansträngt mig för att inte kladda runt för mycket i mitt förbannade mående.
Jag har försökt att vara lättsammare och ha ett mer sorglöst framträdande.
Jag gör det jag kan för att verkligen bjuda till och för att få mina tankar riktade emot ett annat håll.

Jag berättade för en god vän hur det är. Hur det verkligen är och vad det är som händer med mig. Vad som händer inuti mig!
Jag har förstått att det mindre bra måendet och det där som besvärar, som att gråta, känna skam och genans och att landa i sin egen skit, bara blir värre med åren. Återkommande depressioner bli påtagligare, större och mer.
Varför, är svårt att säga och utröna, säger de som vet och de som är belästa. Det bara är så.
Förmodligen handlar det om kemin i hjärnan och att Serotoninhalten och de övriga kemiska substanserna avtar med stigande ålder.
De övriga substanserna; Noradrenalin och Dopamin.
Har man, som i mitt fall, haft låg produktion av de där ämnena ifrån starten, så utarmas de mer och mer ju äldre man blir. Ett tidigt missbruk gör inte saken bättre!
Motion, frisk luft och god kost är A och O.
Att vara social och umgås med människor är att föredra.
Att se till att ha distraktioner, som sysselsättning och ett arbete, är en fördel.
Jag vet inte hur det verkligen, i verkligheten, är med det där. I teorin fungerar det utmärkt rent generellt förstås, men i praktiken och vekliga livet kan man inte generalisera! Det ser ju olika ut för alla människor…