Jag har försökt att vara lättsammare och ha ett mer sorglöst framträdande. Jag gör det jag kan för att verkligen bjuda till och för att få mina tankar riktade emot ett annat håll.

empty_room_in_old_building-t2Den här morgonen var det ganska tomt i huvudet.
Eller det surrade som sjutton, men det blir ingen ordning på mina tankar och det blir svårt att skriva.
Splittrad. Kaos. Okoncentrerad. Förvirring. Ovisshet.

Jag har gjort bra försök att, de senaste dagarna, vara mer lättsam och mer lättillgänglig och verkligen ansträngt mig för att inte kladda runt för mycket i mitt förbannade mående.
Jag har försökt att vara lättsammare och ha ett mer sorglöst framträdande.
Jag gör det jag kan för att verkligen bjuda till och för att få mina tankar riktade emot ett annat håll.

meatfactory-2Jag berättade för en god vän hur det är. Hur det verkligen är och vad det är som händer med mig. Vad som händer inuti mig!
Jag har förstått att det mindre bra måendet och det där som besvärar, som att gråta, känna skam och genans och att landa i sin egen skit, bara blir värre med åren. Återkommande depressioner bli påtagligare, större och mer.
Varför, är svårt att säga och utröna, säger de som vet och de som är belästa. Det bara är så.
Förmodligen handlar det om kemin i hjärnan och att Serotoninhalten och de övriga kemiska substanserna avtar med stigande ålder.
De övriga substanserna; Noradrenalin och Dopamin.
Har man, som i mitt fall, haft låg produktion av de där ämnena ifrån starten, så utarmas de mer och mer ju äldre man blir. Ett tidigt missbruk gör inte saken bättre!
Motion, frisk luft och god kost är A och O.
Att vara social och umgås med människor är att föredra.
Att se till att ha distraktioner, som sysselsättning och ett arbete, är en fördel.
Jag vet inte hur det verkligen, i verkligheten, är med det där. I teorin fungerar det utmärkt rent generellt förstås, men i praktiken och vekliga livet kan man inte generalisera! Det ser ju olika ut för alla människor…

images (1)En barndomsvän påminde mig om att jag visst har vågat gråta och skrika av sorg och ledsamheter, när vi var yngre.
Jag har absolut inte glömt det, men det var besvärande redan då.
Skam och genans. Pinsamt och omanligt. Pajas och lipsill.
Men jag grät mycket, visst gjorde jag det. Jag var familjens lilla lipsill och jag var oerhört känslig och sårbar som barn.
”Jag ger dig en anledning att gråta, gosse! Sluta lipa och kamma till dig! Pojkar gråter inte! Vad har du att gråta över”? Dessa kommentarer.
Och just tillsammans med min barndomsvän var jag förmodligen trygg och dessutom accepterade hon mig precis som jag var, rakt upp och ner, och det utgjorde grunden för att kunna vara trygg skulle jag tro.
Det är skillnad idag. I nuet. Den jag är. Den jag blivit…
Det där, med att kunna visa sig sårbar och sorglig, gråta, skrika och vara ömtålig har alltid varit svårt. Det är inte enkelt. Det har det aldrig varit.
Min barndomsvän är förmodligen en av de få som jag kunnat vara så pass trygg med, att jag kunnat bjuda in till tårarna och ensamheten.
Men… det har blivit så svårt.
Det har blivit så komplicerat, plågsamt och svårlöst.
Det är som om det där hunnit ikapp mig, eller att de återkommit med större kraft och större motstånd.

old-and-empty-roomI ett svagt tillstånd, vill man inte visa sig svagare.
I en depression och i nedstämdhet, vill man inte visa sig än mer sårbar och liten.
När man bor i sin egen självömkande grotta, så vill man inte bjuda in till det allra hemligaste rummen och man försöker…
Man anstränger sig… man tar till olika strategier för att kunna överleva dagen och för att kunna stå upprätt.
Det tar tid och kraft att leva tjugofyra timmar ibland.
Det tar på livsnerven och livsenergin att ta sig igenom en dag och en natt, emellanåt.
Det gnager, att livet är slut nu och över, och det skaver att ingenting är tillfredsställande eller ens roligt längre.
Det är meningslöst och det är uppgivet.images
Det är ett svårt liv och jag bara lever vidare, på sidan om, på något sätt.
Jag är i marginalen och periferin av existensen och livet. Utanför och bortom.
Tom och innehållslös.
Och ändå, märkligt nog, så reser jag mig upp varje morgon. Jag gör det jag kan och känner att jag orkar med, för att fylla vardagen med någonting som ändå ger en känsla av att det måste finnas lite liv kvar och det måste finnas en mening, där bortom all denna sörja av insikter, medvetenhet och förtvivlan.
Det blir bra! Det måste ju bli bra! Det finns absolut ingen mening med att gå omkring som en levande död och uppleva att livet, som det ter sig just nu, inte har mer att ge… Det måste finnas mer liv därute att leva!
Frågan är bara; När återvänder det?

 

IMG_8049Om du ännu kan känna

Gud hjälpe barnet
Det enda jag ber
Gud hjälpe barnet
Som bara jag ser

Sju brev har jag skrivit
Men inget kom fram
Dom bars bort av vinden
Som inget gett namn

Om du ännu kan känna
Om du drömmer ännu
Vårda din låga
Och håll den
Över mej nu

~Peter LeMarc~

 

Ta hand om dig därute i verkligheten… På återläsande och tusen tack för att du är med på min resa…
Väl Mött / Arthur
(Bilderna/Foto; Google Bildsökning!)

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s