Jag är bara uppgiven och förbannat tom! Gårdagen gick åt till att sova. Jag vet inte varför, men jag var oerhört trött och hade ett bergrum i bröstet med gråt.

Möte, slutligen, med min boendestödjare idag.
På förmiddagen. Jag åkte från Alby och till Bagarmossen tidigt på morgonen, för att hinna i tid.
Vattnade blommor, drack en lugn och skön kopp kaffe och tittade igenom posten.
Jag är och var trött.
Jag har en inneboende känsla av att; ”Nä nu räcker det! Jag har fanimej fått nog”! Jag ska väl inte grotta mer i det! Men kan jag låta bli? Nej!
Jag är bara uppgiven och förbannat tom!
Undrar ja’, om den där nya medicinen bara är sockerpiller, i tron att min hjärna ska tro att de hjälper! Vilka dumheter! Skitmedicin!

Gårdagen gick åt till att sova.
Jag vet inte varför, men jag var oerhört trött och hade ett bergrum i bröstet med gråt.

Arthur's rosor. gula

Foto; Arthur

Jag tvättade mina vita soffkuddar hemma hos min man igår, eftersom jag har lite tvångstankar kring allmänna tvättstugor, och det blev inte alls som jag hade tänkt mig. De blev inte så rena och vita som jag hade föreställt mig att de skulle bli. Jag ville ha dem vita, rena och fräscha! Jag ville ha dem som nya…
Och ibland räcker det med sådana bagateller och petitesser… Ibland klarar jag inte av att de där små obetydliga triviala vardagsbestyren, inte blir som jag har tänkt och planerat. Det kan bli droppen. Det kokar över. Det blir ett mindre vulkanutbrott.
Hade jag varit ensam hade jag börjat gråta, men istället pös det över till ilska och frustration.
Och det blev inte bättre av att sms och mejl ramlade in från boendestödjaren, Socialpsykiatri och Frälsningsarmén. Jag blev oerhört stressad och frustrerad!

Ingen av dem kan ju naturligtvis veta hur jag har det och hur jag mår, men det är märkligt det där när man jagat på människor, bett om hjälp och önskat ett möte, och så hörs plötsligt alla av som på en given signal, samtidigt.
De vill gärna ses samma dag i nästa vecka och de vill naturligtvis ses på ungefärligt samma klockslag.
Det brister för mig. Jag håller inte ihop. Jag blir oerhört stressad och arg. För att inte tala om hur ledsen jag blir. Det räcker med lite för att hela jag ska tippa över.
Ibland känns det som om jag är precis på gränsen för att hela mitt jag ska slå runt och tappa alla koncept.
Jag är rädd att jag ska bli fullständigt tokig och galen! Jag menar bokstavligen galen! För samtidigt som jag stressar över tider, dagar, möten, och människor, så går tankarna kring min ständigt värkande kropp runt och runt i skallen! Och ett ältande som aldrig tar slut, pågår om varför jag alltid är så trött! Och sådant som måste fixas på daglig basis, ältas och grubblas det över hela tiden och sedan att mina soffkuddar inte blev så rena som jag hade tänkt, gör mig gråtfärdig.
Och så… denna ständiga oro för husdjuren, oron för mina få vänner och för min man och kärlek, som jag upplever som de mest bekväma i hela tillvaron just nu och så mina oroande tankar kring min äldre syster som inte mår så bra, fysiskt.
Och jag tänker på mitt hem och jag funderar över obetalda räkningar och så… plötsligt vill alla de som jag frågat efter och bett om att höra av sig, möta mig och ordna med tider och fixa till hela tillvaron.
Det blir för mycket. Jag orkar inte! Nu räcker det!13138784_10207842106585290_4669768080743782958_n
Och istället för att gråta blir jag mest arg och förbannad och sedan överväldigande trött.
Som alltid så somnade jag på soffan och vaknade upp vid ett-tiden i natt, för att släpa mig in i sovrummet i sällskap av två katter som ville ha uppmärksamhet och mys. Och de får det av mig, naturligtvis!
Jag brukar somna med ena handen på en av katternas magar och så ligger hon kvar där, ibland, när jag vaknar några timmar senare. Den andra katten lägger sig nere vid mina fötter och spinner högljutt.
Jag är våldsamt förälskad i dessa två och kunde jag skulle jag ta hem två till…
I det fallet är det tur att min man finns, för det är han som hela tiden stoppar mig!
Jag är trött, ständigt, och det är tur att jag har mina katter och min man, för de ger mig en mening att kliva upp varje morgon, kriga på och att komma i säng till natten…

Tack för ordet och på återläsande! Var rädd om dig! / Arthur
(Bilden på Katten Myran; Per Lundström)

 

2 tankar på “Jag är bara uppgiven och förbannat tom! Gårdagen gick åt till att sova. Jag vet inte varför, men jag var oerhört trött och hade ett bergrum i bröstet med gråt.

  1. Så blir det så att alla hör av sig samtidigt och skapar stress. Men så bra att de hörde av sig i alla fall och visst är ilska en .mer konstruktiv känsla än uppgiven gråt om man nu ska mäta känslor…Från det ena till det andra dristar jag mig att önska en…..midsommar, sätt själv in lämpligt ord för hur du tycker den ska vara. På återseende

    Gillad av 1 person

    • Min filosofiska kamrat!
      Du har så rätt i det du skriver och visst ordnade sig allting med några mejl och sms, men ibland blir det för mycket bara! Jag måste småle, men ibland går det överstyr i skallen!
      Naturligtvis blir det en Glad och Skön Midsommar! Det utgår jag och du ifrån!
      Ta hand om dig och på återhörande 💚

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s