Kort Prosadikt…

Själen kryper ihop.Röda rosenknoppar
Sätter sig i ett av hjärtats kamrar och vrålar. Skriker. Sparkar. Ger full hals, för det som orden inte räcker till för.
Själen talar inte samma språk som begåvningen och förnuftet.
Själen vill något annat, önskar något mer och drar åt ett helt annat håll, än förnuftet och känslan. Det motsatta.
Förtvivlan. Modlöshet. Blödande minnen och öppna sår.
Jag dör här… Ser du mig? Finns jag?
Och… ett, två, tre…

Resignation, förtvivlan och trötthet. Är det detta som är livet..?
Och själen kryper ihop än mer, i sitt hörn och i sin vrå i hjärtats kammare…
Jag ger upp nu!
Tillintetgjord. Kraftlös. Utmattad, förbi, över och slutligen… Slut!

I min själ och i mina tankar bor misströstan och uppgivenhet!
I min kropps tyngd bor sorgen, kärlekslösheten och bristen på tillit.
Älska mig, se mig, hör mig… Jag går under här!
Jag är trasig och går sönder! Ser du det!?
Och vad spelar det för roll egentligen!?

/ Arthur

 

2 tankar på “Kort Prosadikt…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s