”En nations storhet”…

Jag börjar bli förbannat patetisk! Jag har en dubbeldiagnos. Det påverkar mig. Som fan! Idag vill jag inte leva längre… Men vill inte heller dö… Fuck you och tillvaron…

God Förmiddag.
Vaknade med ett ryck i morse av att den ena katten rev mig ganska bra på magen. Hon blev rädd när jag hoppade till.

Det är ytterligare en solig förmiddag, tack och lov, men jag känner mig lite ledsen och jävligt sorglig. Jag börjar bli förbannat patetisk!

Jag har sovit ganska bra ändå och mitt humör? Tja… Jag är ganska grinig. Inget ovanligt. Alla människor har dåliga sura dagar och jag tröstar mig med det, men upplever att mina beska dagar har blivit lite väl många. Skit också!

Mina långa promenader.
Väldigt skönt och befriande. Mängder med härlig musik och energi i benen!
Ingen nyhet; Men det ska ju vara så bra för psyket och hälsan med mycket frisk luft och att rör på sig, men jag upplever absolut ingen påverkan på mitt mentala jag. Det stör mig! Jag har inte tålamod. Vill ha en härlig livsbejakande påverkan på mitt mentala jag, NU!
Det är förmodligen ytterligare en orsak till mitt beska humör, att ingenting händer och bara för det, så lär det bli ytterligare en promenad idag. ”På’t igen bara. Kämpa på! Jobba på! Kämpa mer och kom igen”… Bhaa! Jag blir trött på mig själv. Halleluja! Det är inget nytt under stjärnorna och Vintergatan!

Kort Prosadikt…

Själen kryper ihop.
Sätter sig i ett av hjärtats kamrar och vrålar. Skriker. Sparkar. Ger full hals, för det som orden inte räcker till för.
Själen talar inte samma språk som begåvningen och förnuftet.
Själen vill något annat, önskar något mer och drar åt ett helt annat håll, än förnuftet och känslan. Det motsatta.
Förtvivlan. Modlöshet. Blödande minnen och öppna sår.
Jag dör här… Ser du mig? Finns jag?
Och… ett, två, tre…
Resignation, förtvivlan och trötthet. Är det detta som är livet..?
Och själen kryper ihop än mer, i sitt hörn och i sin vrå i hjärtats kammare…
Jag ger upp nu!
Tillintetgjord. Kraftlös. Utmattad, förbi, över och slutligen… Slut!

I min själ och i mina tankar bor misströstan och uppgivenhet!
I min kropps tyngd bor sorgen, kärlekslösheten och bristen på tillit.
Älska mig, se mig, hör mig… Jag går under här!
Jag är trasig och går sönder! Ser du det!?
Och vad spelar det för roll egentligen!?

/ Arthur