Det blev en dag då livet passade på att spotta mig i ansiktet.
Det blev en dag av fattiga andetag och med tyngd av sten i bröstet.
Det blev en dag med gråt i bröstet och en ofattbar sorg.
Värre än vanligt. Mer tröstlöst än de andra dagarna.
En del dagar, som dagen idag, är livsenergin frånvarande och jag har en evig känsla av att ha sällskap av det mörkaste mörkret, och oavsett om jag verkligen försöker, så blir det inte bättre!
Samvetet. Dåligt samvete för att dagen blev så här, för i mitt fysiska sällskap har jag min man och kärlek och även våra djur.
Jag vill bara sova!
Jag orkar inte prata och jag vill inte vara aktiv, kreativ eller ens delaktig i sociala sammanhang! Förlåt mig! Jag ber om ursäkt…
Vill inte se någon! Vill bara få vara, och jag vill så gärna få vila, ladda batterierna och intala mig själv att det är okej att det blev då här idag! Det är okej att min bästa vän och kärlek är tillsammans med mig och han är förövrigt vuxen och kan själv ta hand om sig och det han måste göra!
Jag påverkar inte honom, säger jag till mig själv!
Jag måste förstå att allt det där jag tror, och som nålar sig fast i huvudet, bara är det destruktiva som talar och som min depression består av. Den inre kärnan av depressionen; Ångest, gråt, dåligt samvete och sorg. Vad blev livet av?
En del dagar är värre än andra!
Somliga dagar klarar jag av att leva även om det är svart, men då finns det dagar som den här dagen visade sig att bli; Fullständigt oöverstigligt, maktlöst, sorgfyllt och nattsvart.
Den här dagen vill jag bara få pausa och få möjligheten att göra om en annan vecka, en annan dag… Timmarna bara försvann, som kokande vatten och ånga avdunstar. Tomt och totalt meningslöst!
Vad är meningen!? Vad är syftet!? Varför känns det så här!?
Ska sova och dagen i morgon måste bli bättre! Jag står inte ut! Jag orkar inte!
/ Arthur
God förmiddag… Måndag.
Vardagliga Anteckningar... 