Det är som så, att så långt bak jag kan minnas har jag blivit kallad för nedsättande feminina förolämpningar; ”Kärringen, tanten, fruntimret och fröken Arthur”, eller ”fröken Jan”, på den tiden…

Karin Wilson NallenDet blåste i morse, men himlen var kristallblå och inte ett moln så långt ögat kunde nå. Vackert väder och varmt…
Som alltid; Jag, mitt kaffe, en pläd och två katter som sällskap på morgonen.

Det städades igår. I Alby. Hela lägenheten.
Katthåren flög överallt och under soffan fann vi katternas leksaker och tyg-möss, samt en och annan dammråtta.
”Dammtussarna under sängen, är bara änglarnas små tofflor”…
Städat och fint.
Det märkliga är att allt det där jag själv verkligen behöver göra, mina måsten, skjuts ständigt på framtiden och blir ogjorda.
Ungefär som när man pluggade, när disken och tvätten blev prioriterade framför böckerna, för att allt annat var roligare än att läsa litteraturen! Undvikande. Mödosamt och arbetsamt! Man ”orkar” liksom inte… Och då blir till och med dammsugningen mer stimulerande! Konstigt fenomen!

Karin Wilson NallenJag har ägnat några vändor (en underdrift dock!) kring det där som hände på tunnelbanan här om dagen.
Det vanligaste är väl att man bara struntar i vad folk vräker ur sig och att man ”bara” låter det passera…
Du kanske undrar varför jag blev så orolig, rädd, ledsen och tog åt mig så förbannat av de där dumheterna som skitungarna vräkte ur sig?
Du kanske funderar över hur det kommer sig att jag blev så uppriven och har låtit det hela idisslas timme efter timme och dygn efter dygn?
Det är som så, att så långt bak jag kan minnas har jag blivit kallad för nedsättande feminina förolämpningar; ”Kärringen, tanten, fruntimret och fröken Arthur”, eller ”fröken Jan”, på den tiden…
Och det blev svårt, är fortfarande svårt, att finna en könsidentitet i det där orden och de där etiketterna! Det blev så tvetydigt! Kille eller tjej? Pojke eller flicka? Och det gjorde inte saken bättre att jag dessutom såg ut som en flicka, långt upp i tonåren, och var väldigt feminin och ”finlemmad”.
Jag rörde mig på ett visst sätt och jag förde mig tyst, korrekt och ”mjukt”. Uppskattade inte våldsamma lekar, utan lekte hellre med tjejerna och hoppade twist, hage och hopprep.
Med min barndomskamrat, ”BlondaLotta” lekte jag med dockor och vi klädde ut oss till vackra damer, med smycken, skor och med kraftig makeup.
Lotta sa aldrig något. Inte ett ont ord och hos henne på landet hade jag en fristad…
Ja, förutom hennes idiotiska mamma som ansåg att det inte riktigt passade sig.

Mamma och pappa skämdes som instängda djur i bur.
Pappa suckade, mina bröder kallade mig för ”bögen”, ett ord och en benämning som jag inte begrep förrän sexualundervisningen i högstadiet och mamma… Ja, hon ja’… 
Du måste förstå att upplysningens tid, den som jag upplever att barn, ungdomar och föräldrar med ett modernt tänkande och med ett öppnare sinne för individualismen som fortplantar sig idag, inte alls fanns när jag växte upp.
Dessutom upplevdes jag som konstig, udda och avvikande, när jag allt som oftast vill tvärtemot än vad de vuxna ville och önskade!
Jag ville ha en rosa cykel, jag fick en blå! Jag ville ha en docka i födelsedagspresent, men fick en brandbil. Jag ville ha en prickig kjol på mig, men fick en brun gabardin kostym på kroppen!
Samhällsklimatet var så annorlunda då. Det var tyngre att vara annorlunda och jag försökte verkligen, jag gjorde det, för att anpassa mig och för att passa in.
Jag skämdes för mig själv! Jag kände, och känner uppenbarligen, att jag lätt blev generad och illa berörd när människor påpekade hur jag var, hur jag förde mig och hur jag såg ut. ”tjejen, bruden, Jane”… Och suckande förlägna föräldrar gjorde skammen bara värre. De skämdes ju! De skämdes som fan och sa det till mig dessutom.

Karin Wilson NallenOch jag borde ”jobba” med det där!
Jag borde sluta upp med att skämmas för mig själv och ge mig själv ett existensberättigande!
Jag borde mata min självkänsla med fler och mer positiva tillrop och smeksamma ord…
Det är bara det, att det känns mödosamt, oöverstigligt och som ett jätteprojekt!
Det känns försent! Dessutom är jag deprimerad och nedstämd… Vem fan orkar?
Jag upplever att jag istället, så som jag brukar göra, vill dra mig tillbaka, smita undan, till min ensamhet och undvika människor, situationer och platser där mina känslor av skam, förnedring och osäkerhet inte får utrymme att segla iväg med mig och fortsätta att gräva håligheter i min själ.
Undvikande. Ensam. Tyst och lugnt. Inte något samvete och inte några känslor som går över styr.

Och återigen… Jag är bäst ensam!
Jag är i min sanna och ärliga person, när jag är ensam!
Jag behöver inte vara orolig att någon ska skämmas för mig.
Jag behöver inte vara orolig att jag ska bli bedömd, dömd och för att mina rädslor ska ta över hela mitt varande.
Och jag erkänner; Jag skäms för den jag är! Jag är rädd och orolig, fortfarande, för att inte få plats och vara den jag vill!
Jag är generad och otrygg inför mig själv! Det är sorgligt! Det är för djävligt!
Det är pinsamt att vara en vuxen man som bebos av så mycket negativitet och så mycket förnekelse!
Och jag erkänner för dig och inför mig själv; Jag skäms! Jag duger inte! Jag har inte en plats…
Tilläggas bör, att allt detta hade inte varit och blivit, om formen och samhällsnormen under min uppväxt hade sett annorlunda ut… Mer acceptans.
Just nu är det en sorg och en insikt som svider som fan! Jag känner att det är bra att medvetande gör det, för vi är väldigt många fler vilsna själar därute i världsalltet, som tappat bort oss själva, när andra inte kan acceptera och finna trygghet i att människor är olika och somliga mer annorlunda!

Ta hand om dig därute i världen och vardagen. Vi är värdefulla och egentligen, i en utopisk värld, skulle alla människor få plats och få finnas till utan åthävor och problem… Muslimer, Bögar, Flator, Transpersoner, Asexuella och Judar… Men det ser inte riktigt ut så… Tyvärr…

På Återläsande och tack för din tid och uppmärksamhet!
Väl Mött / Arthur
(Foto: Karin Wilson. ”Borttappad”) 

 

1 tanke på “Det är som så, att så långt bak jag kan minnas har jag blivit kallad för nedsättande feminina förolämpningar; ”Kärringen, tanten, fruntimret och fröken Arthur”, eller ”fröken Jan”, på den tiden…

  1. Så sorgligt att du inte förmår omfatta dig själv med samma positivism och kärlek som du tillskriver andra. Önskar att du så småningom kan acceptera att du är så god som en ann och sluta låta din barndoms plågoandar fortsätta sina ondskefulla angrepp på dig. Fast nu kommer de från ditt undermedvetna medvetande. Upprepningstvånget spelar sitt fala spel och det är bara du som kan bryta. All 💜 till dig

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s