Om jag hade givit upp nu, så hade jag förmodligen inte bjudit på de här orden och jag hade troligen hoppat ifrån Västerbron. Det sistnämnda är inte alls aktuellt…

På’t igen bara.
Ny dag och jag försöker igen.
De har varit många dagar nu, då självömkan och självmedlidandet har tagit hela mig med hull och hår. Det har genomborrat hela min person och jag har åkt med nedför och utför.
Jag ger ju inte upp. Jag ger mig inte. Så fan heller… Mer och lite till.
Om jag hade givit upp nu, så hade jag förmodligen inte bjudit på de här orden och jag hade troligen hoppat ifrån Västerbron.
Det sistnämnda är inte alls aktuellt, även om det växer i huvudet på mig. Och skulle det vara som så, att tankarna kring min egen död skulle bli övermäktigt, så kan jag vända mig till min Boendestödjare, som inte tar semester, och hon i sin tur skulle ordna någon akut plats för min räkning på ett av Stockholms Sjukhus.
Jag är fortfarande av den kalibern att jag vill fixa det här, jag ”kan själv” och jag orkar nog lite till…
Men jag vet att det finns räddning om det blir fullständigt svårbemästrat. Jag behöver bara be om det, hjälpen, så går det att ordna. Tror jag? Vill inte vara pessimist, men mina erfarenheter säger mig att psykiatrin trollar bort mig som patient och att jag inte skulle få hjälpen jag ber om… Men å andra sidan är min Boendestödjare ett riktigt rivjärn och vet hur psykiatrin ”ska tas”… 
Så… idag är det ”bara” på’t igen, göra nytt och göra om och verkligen försöka att stå ut!
Någonstans inom mig så finns det ju någonting som säger mig att detta måste få ett slut och att det någon gång vänder och även jag blir hel igen.
Jag förstår bara inte varför det ska ta så många vändor ner i avgrunden och jag begriper inte varför det ska behöva ta sådan tid, men jag andas ju fortfarande och jag kommer ur sängen, så… alltid något.
Jag funderar över varför det blivit så här, att jag är så psykiskt ”nedgången” och varför jag inte får ordning på tillvaron?
Jag grubblar över ”Karma”! Jag tänker mycket på allt grisigt jag gjorde under mitt missbruk och som jag därigenom orsakade elände hos andra, och då tänker jag; ”Undrar om detta är straffet, för allt dåligt jag gjort? Undrar om Gud vill knäppa mig på näsan och berätta för mig att jag inte kommer undan konsekvenserna, för hur jag varit och hur jag betett mig gentemot andra människor”?
Jag tycker och känner att det borde räcka nu, att det är tillräckligt…
Men så kommer livet, med Gud som sällskap och klipper till mig en gång till så att jag blir golvad.
Jag är trött bara! Jag är oerhört less och förbannat irriterad på tillvaron… Men är det inte märkligt vad man står ut med i förhoppningen om att det blir bättre, att det kommer att ordna sig och att livet blir mer fogligt och medgörligt?
Jag hoppas ju fortfarande och jag vill så gärna… Men det är som om den här förbannade uppförsbacken, eller nedförsbacke, lite beroende på hur man ser det, ännu inte har nått sitt slut och jag… jag får fortsätta att jaga psykiatrin, läkare, mediciner och försöka att någonstans vinna förståelse hos dem, för att jag klarar inte detta ensam!
Rädda mig! Se mig! Hör mig! Begriper de inte, inom sjukvården och psykiatrin, hur det verkligen är ställt med mig?
Jag försöker nå dem igen och igen, utan resultat och det jag får höra är att det är semestertider och brist på personal. Och jag kontrar med; ”Jag och mitt jävla mående har inte tagit semester! Vad är det för fel på er? Sover ni bra om nätterna när ni vet att det finns patienter som knappt klarar av sina dagar”?
Ingen större respons på det heller… Så… På’t igen bara! Det som inte tar död på en människa, torde göra henne starkare… Har jag hört?

Ta hand om dig och var rädd om dig därute. Tack för att du vill läsa och tack för din uppmärksamhet!
Väl Mött / Arthur
(Bilderna är fotograferade av Arthur)

”Ta ingen skit! Inte av någon”!