Jag har överlevt ett par dagar till! Grattis till mig! Kaoset i skallen tar dock inte semester. Det surrar och jag är fullständigt medveten om vad som sker! Det är obehaglig, skrämmande och oroande…

Solen skiner. Det ser vackert ut. Blir det lite mer sol idag månne?

Jag ska hem. Hem till Bagarmossen och promenera i skogen. Njuta av mig och mitt. Slippa stressen och pressen i en tvåsamhet. Jag ska se till mina stakars växter på uteplatsen och jag ska verkligen försöka att ”rycka upp mig”!

Katten Myran vill ha uppmärksamhet.
Hon hoppar, stångas och knuffas på mina ben. ”Se mig, se mig, se mig”…
Jag får sätta mig på golvet, som vanligt, och smeka hennes varma mage. Klart jag ger henne det hon önskar; Morgonmys.
Och jag i min tur, behöver henne! Hon är en del av medicinen för mitt välbefinnande!

Jag har överlevt ett par dagar till! Grattis till mig! Kaoset i skallen tar dock inte semester. Det surrar och jag är fullständigt medveten om vad som sker! Jag vet till fullo att det som pågår i min kropp, i min själ och i mitt huvud, inte har någonting med mitt riktiga, sanna och verkliga jag att göra. Det är där, skiten, och det är förmodligen ett tillstånd som jag ska ta mig igenom och ut ur! Det är bara det, att det är ganska nattsvart och mörkt här. Det är sorgligt, fyllt med skit och gegga och jag simmar vidare i den här sörjan och bara väntar…

Min man och kärlek gör narr av morgonandakten på radion. ”Svammel-begåvat”, säger han om prästen som håller i morgonbönen. Jag skrattar.
Ett nytt ord, tänker jag…
Man lär så länge man lever. En kort passus bara…

Det är sommar. Det är semester. Människor tar ledigt och det är brist på ansvariga, personal och vårdkompetens, precis överallt inom vården.
Den ena är härligt otrevligare än den andra.
Ett meddelande till Vårdcentralen, och retursvaret jag fick ifrån dem, gjorde mig irriterad och sårad.
Inget märkvärdigt egentligen! Jag upplevde det ”bara” som kort, beskt och irriterat, och jag vet ju att de har mycket att göra under sommaren, för människors mående tar ju knappast semester bara för att hela Sverige stannar av och jag vet ju att de arbetar så effektivt de bara kan, men att lämna ett svar i retur, som om jag vore en idiot och som om jag besvärar dem, är väl inte helt okej!?
Hur svårt ska det vara, att bara vara snäll?
För övrigt har ordinarie läkare semester och är ersatta av underbart entusiastiska semestervikarier, som skiter i vilket egentligen, och det i sin tur lär väl utgöra en viss stressfaktor hos personalen på Vårdcentralen och en viss syrlighet hos densamma, för att de inte orkar eller hinner med allt de ska göra och då… då hamnar små obetydliga patienter, som bara besvärar och är ”jobbiga”, i vägen för det som är viktigt.
Nå väl…

Detsamma gäller Psykiatrin.
Jag har mejlat dem och bett om svar, kontakt och en ny tid.
Min Boendestödjare har ringt dem, jagat dem och varit ”på”, för att jag ska få ytterligare hjälp, men ingen hörs av och ingen återkommer med ett svar. Inte ens brevledes!
Tystnad är det vi fått och får till svar, och meningar serverade av den administrativa personalen i telefonen, som lyder; ”Det är semester, ledighet och sommar, inget att göra åt”!
Jag säger och skriver som jag gjort en tid nu; Mitt mående tar inte semester! Jag mår inte bättre av att det är sommar! Jag vill fortfarande inte leva!
För övrigt vet jag, och min Boendestödjare, att den psykiska ohälsan ökar under sommarhalvåret och självmordsstatistiken stiger och ändå… Hjälpen når inte fram och räddningen håller sig hela tiden på avstånd.
Det blir inte bättre och lättare.
Det ser ut som om det bara blir värre och än mer svårhanterligt! I ett mejlsvar från min tidigare läkare på Beroendemottagningen Capio Maria, bekräftar hon det jag redan vet och det som jag finner oroande.

Hon skriver;
”Jag delar nog många av dina synpunkter och skulle verkligen önska att sjukvårdens organisation såg annorlunda ut och att det vore möjligt att arbeta på ett mer individuellt sätt. Tyvärr går utvecklingen åt det motsatta håll. De som tror på standardiserade ”processer” för bedömning och behandling inom psykiatrin har fått bestämma. De tror på sitt arbete, tror att det skulle ge mer patientsäkerhet och jämlik vård och missar att allt för många patienter hamnar mellan stolarna. Tillsammans med högre och högre krav på administration, även av ekonomiska skäl, får vårdpersonal som vill jobba annorlunda dåliga förutsättningar att verkligen göra det. Och vården blir trots allt mer och mer splittrad. Jag hoppas att du nu har hittat rätt och att brukarföreningar tillsammans med några eldsjälar kan vända skutan så småningom”.

Det är obehaglig, skrämmande och oroande och detta i sin tur gör ju att jag, och de andra som orkar ibland, måste fortsätta att kriga och kämpa för en förändring. Tillvaron känns vansinnig och fullständigt uppochnedvänd. Det blir ensamt, det blir det, i kampen, och upplevelsen är många gånger att de närmaste, vänner och familj, inte alls förstår hur det verkligen är att befinna sig i det här tillståndet! Kanske är det så att jag får skylla mig själv lite grann, eftersom jag är så förbannat bra på att ”bjuda till”, skådespela och göra mitt bästa för att andra inte ska känna sig besvärade och rädda, och för att jag själv ska slippa dåligt samvete och ångest…

Nå väl… Ta hand om dig därute i världsalltet. Jag lever en dag till, lite mer och det ska bli bättre! Det ska jävlarimej bli ordning på mig också!
Men… Det positiva i all detta är att jag inte tar till de gamla vanliga ångestdämpande metoderna; Drogerna! Den där förbannade quick fixen, som i slutändan bara gör allting värre och svårare!
Och du, glöm nu inte att spriten är en drog, oavsett om det handlar om rött eller vitt vin eller en kall Gin och Tonic. Punkt! 

Tack för din uppmärksamhet och var rädd om dig!
Väl Mött / Arthur
(Bilderna/Foto; Arthur)