Inlägg för ett år sedan. Torsdag 16 juli 2015; Jag känner att jag måste få skriva om detta. Jag känner att jag måste få erkänna det som upptar mycket av mitt liv… Grubblerier är inte bra. Att älta och tänka, ”om jag bara hade gjort annorlunda”…

Arthur's rosor. gulaJag är Janne, Arthur för de flesta. Jag är nykter alkoholist och före detta missbrukare. Jag har en dubbeldiagnos, ADD och Bipolär sjukdom.
Jag är inte mina diagnoser. Jag är inte alkoholisten Arthur längre och jag är en tillfrisknande medmänniska.

Jag känner att jag måste få skriva om detta.
Jag känner att jag måste få erkänna att det upptar mycket av mitt liv.
Jag måste få sätta det på pappret och verkligen se och bekänna; Jag tänker väldigt mycket på passerad tid och hur det hade kunnat se ut i mitt liv…
Jag är oerhört färgad av mitt tillstånd och jag är insiktsfull och medveten om vad som sker i min kropp och mitt psykiska jag.

Jag överrumplas ibland av mängden av information, intryck och funderingar som pågår i mitt huvud, och jag hinner inte alltid med att hindra dem från att ”ta över”, men jag är inte annorlunda och inte heller konstigare än för femton år sedan. Jag är samma person och människa som då, bara mer insiktsfull och mer förstående inför mig själv och jag har funnit många svar på mitt agerande och på varför jag valt som jag gjort och varför jag  är som jag är. Grattis till  mig!

Den stora skillnaden är att jag missbrukade de senaste, låt säga, tjugo åren, varav de sista tio blev en brant backe nedåt. Under de åren hann jag med att förlora mig själv, den jag är och mitt liv. Varför det blev som det blev, står helt klart för mig och jag vet varför. Sanningen är liksom förankrad i min själv…
Och jag gick vilse i min person och jag förstod faktiskt inte varför jag var så destruktiv och förstörande.
Jag hävdar fortfarande att det varit självmedicinering i mitt fall. Min sanning. Mitt ankare… Självmedicinering av sprit och andra substanser för att stå ut med livet. För mig, och många människor med mig, har livet varit och är ett tungt ok som ska levas. Jag är tacksam för mina insikter och för den hjälp jag får, men med det kommer geggande och ältande av det som hade kunnat vara annorlunda, om jag haft insikten om min psykiska ohälsa från första början!

Gula RosenFör… Jag får inte ihop det. Livet.
Jag läser en del om mina diagnoser och finner tröst och lite trygghet i det!
Det är inte som att läsa bipacksedeln till en ny medicin, när man plötsligt upplever att man har alla biverkningar som nämns i texten.
Det är mer som ett pussel, där bitarna börjar passa in och bilda en bild. Eller som att följa ett recept och finna nya ingredienser och nya tillvägagångssätt att koka ihop en härlig måltid. Jag finner acceptans och jag hittar förståelse för hur jag fungerar.
Det finns de som har gått före mig och kan berätta och förklara hur det ser ut och vad som sker. Det är befriande och skönt att veta att jag kan klara av det här, för det har några människor före mig gjort. Men…
Det som stör mig något så oerhört, är att jag ältar gamla händelser och oförrätter.
Jag vrider och vänder på olika händelser, ständigt, för att finna andra infallsvinklar på specifika skeenden. Jag har stört mig något så oerhört på det och tänkt att jag är butter, bitter och melankolisk!
Och när jag läser och försöker att finna svar på varför det är så där, att jag ständigt idisslar passerad tid, så förstår jag med en gång att det är ett vanligt ”mönster” hos dem med diagnosen Bipolär Sjukdom.
Det är ett av de vanligaste ”symptomen” i och under en depression. Det kan även pågå under en högst vanlig och ”normal” period av mående. Det är naturligtvis individuellt, men det är inte ovanligt och inte heller någonting som ”sticker ut” i sammanhanget!

IMG_2867Det som ”torktumlas” allra mest just nu är när min man dog November 2006.
Jag kan fortfarande skuldbelägga mig själv för att han dog och jag tänker ofta att på allt det jag hade kunnat göra annorlunda. Det maler ordentligt. Idisslas och ältas. Med mitt sunda förnuft, som alltid, så vet jag ju att jag absolut inte kan ändra på historien och hur utgången blev, både för mig och för honom.
Men jag kan inte låta bli att tänka på det traumatiska när jag fann honom död och det obehagliga i min person som framträdde, vilken har visat sig tidigare i paniska situationer, att jag blev klartänkt, praktisk och verklighetssinnad.
Man skulle ju kunna tro att jag skulle falla ihop och bli en våt fläck, men inte jag! Inte de första timmarna i alla fall.
När allting väl var ordnat och min mans döda kropp var bortforslad och den tillkallade personalen försökte tala till mig, då föll jag igenom.
Men innan dess… Jag var strukturerad och lugn. Obehagligt personlighetsdrag.
Och jag tänker och funderar, om jag hade gjort annorlunda och gjort på ett vettigare sätt med mitt dåvarande liv, då hade min tillvaro sett så oerhört mycket annorlunda ut idag. Nu blev det inte så.
Och istället för att förvalta mitt liv och ta hand om mig själv och allting jag hade, det som blev kvar av det där livet av tvåsamhet, så sjönk jag och tillvaron som en gråsten och jag förlorade hela mitt liv… Allt!

13599804_10208221208142592_7690747593221711145_nGrubblerier är inte bra.
Inte att fundera så mycket på historien om mig själv och det jag gjort.
Att älta och tänka, ”om jag bara hade gjort annorlunda”… Det hjälper ingen och det finns absolut inget konstruktivt i det. Inte heller kan jag peka finger på alla andra runtomkring och säga att det var deras fel, som aldrig ingrep och sa till mig, ”nu räcker det”! Jag gjorde det jag fann bäst. Jag agerade utifrån situationen. Jag gjorde det jag, i mitt förvirrade tillstånd, fann förnöjsamt och trevligt; Supa och sova. Droga, glömma och missa livet.
Jag har kunskaper och jag vet. Det är inte alls bara mina diagnoser som är orsaken till den här destruktiva grytan, det är mina livsval och det är de vägar jag valt att gå som varit avgörande.
Jag ältar förmodligen lite till och jag geggar mer i det där, men jag vet ju att det inte är någon idé.
Han är död. Jag överlevde med en hårsmån och jag har fått ett härligt liv med en man och två underbara djur.

Väl Mött / Arthur

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s