… med min medvetenhet och mina insikter så vet jag ju hur verkligheten är, egentligen och att mitt mående endast är en återspegling av en trött själ och en trött människa.

IMG_2757Måndag förmiddag.
Först tänkte jag att jag inte hade så mycket att tillföra i ord och meningar idag. Det brukar blir så ibland.
Trött och ovillig.
Men så tänker jag lite, funderar lite grann, jo det händer att jag gör det, tänker till alltså, och så sätter jag mig ner och bara skriver ner lite av allt det som rör sig i skallen.
Det behöver inte vara så omvälvande och vackert, det är bara att låta orden och uttrycken få spela fritt över tangentbordet.
Skriva ner det man tänker.
Det finns alltid någonting att grubbla kring, att ha åsikter om eller att berätta…
Meningar, uppfattningar, tankar och betraktelser…
Det blir lite ord och meningar…

IMG_2594Jag tänker använda den här dagen till att njuta i solen.
Det ser ut att bli fint väder och jag kan, i lugn och ro, sitta på balkongen och gotta mig i värmen.
Jag har ingenting som väntar, vad jag kan minnas i skrivande stund och jag har inga ”måsten” som måste utföras.
Jag kan lyssna på musik, sova i solen, vila och jag kan ta en promenad i eftermiddag.
Jag skulle kunna sätta mig ner och bara vara och försöka att utöva Mindfulness.
Jag behöver få ordning på mitt egna ”här och nu” och i Mindfulness är observation av tankar och funderingar, under fokuserad andning och ”meditation”, viktigt och av godo. Man kan låta tankarna fara fram och tillbaka, observera dem och sedan ”försöka” att bara låta dem vara där. Kanske kan man lära sig att de finns där, alltid, tankarna och grubblerierna, och att de egentligen inte har någon som helst betydelse i nuet. Det mesta som seglar runt i skallen är ju bara ”skräp” och inte mycket att fästa sig vid, egentligen.
Men… det är lättare sagt än gjort och det krävs lite övning!
Det är väldigt viktigt att man inte bannar sig själv, är elak emot sig själv, utan bara försöker att vara positiv och uppskattande emot sitt eget jag.
Man gör så gott man kan, alltid! Inte mer och inte mindre.
Andas, fokus, koncentration och bara låta allt det som sker i huvudet vara och tillåta det att vara där. Med tiden blir man ganska bra på det, Mindfulness. Att vara i ett här och nu och bara vara accepterande…

Min man och kärlek, Per, är väldigt bra på Mindfulness!
Han kan sitta på t-banan och låta flödet och andningen samarbeta!
Han kan fokusera och observera och han störs inte heller, numer, av allt och alla omkring honom, såvida det inte är rusningstrafik förstås, eller mycket barnfamiljer, eller om han måste stå på tåget. Men han är bra på det.
Jag utövar det ibland och jag har lite svårt att vara en snäll kille, emot mig själv alltså, och jag har en förmåga att köra ner i mindre bra tankar och fastna där, men det beror ju endast på att jag befinner mig i en destruktiv depression och har svårt att komma vidare i negativa tankar. Jag använder mig dock av en App på telefonen, och det fungerar just nu allra bäst för mig, för jag behöver ständig vägledning och en App i luren kan alla ha, som vill försöka att prova på Mindfulness! Det är inte enkelt till en början och det kan upplevas knepigt, men med lite övning så…
Jag upplever dock att jag försöker, verkligen, att göra bra saker och se till att ta hand om mig… Mindfulness inkluderat!
Och med min medvetenhet och mina insikter så vet jag ju hur verkligheten är, egentligen och att mitt mående endast är en återspegling av en trött själ och en trött människa.
Jag funderar mycket kring döden och jag har ofta funderingar kring att dö, men jag inser och vet att de där egentligen inte är jag och att det måste komma en lösning. Det måste komma räddning och hjälp så småningom! Jag måste fortfarande tro det och hoppas, för annars är jag rökt…
IMG_2142Det viktiga är att jag, och andra nedstämda och deprimerade människor, inte gör någonting förhastat och ogenomtänkt, för det är ofta det ”spontana” agerandet som leder till självmord och självskadebeteende. Och om jag bara försöker att komma ihåg det, så torde jag klara en dag till, ett par dygn till och det blir slutligen en vecka, en månad och tillslut… Ett och ett halvt år…
Under den här tiden har det funnits mycket som jag ”tänkt” göra, men inte gjort, för att jag sovit på saken och för att jag inte låtit det få övertaget.
Vila och sömn är bra för trötta själar och det är förbannat bra för att skapa distans till det destruktiva och självutplånande grubblerierna.
För övrigt bör man ha någon utomstående att tala med.
Jag tror fortfarande inte att det är en fördel att samtala med sina närmaste om de svartaste svarta, för det ger dåligt samvete och rädslor hos en själv, eftersom man inte vill oro andra, skapa och plantera rädslor, och eftersom man själv ständigt tror att andra människor inte kan hantera de allra mörkaste funderingarna… och det är ju precis här som psykiatrin brister! Många gånger tror de inom vården/psykiatrin, att det räcker med mediciner och med ”egenvård” i form av träning, socialt umgänge och promenader.
Psykiatrin lever och lär ifrån teorin och de finns svårigheter för dem att se det individuella hos varje människa och det har svårigheter att förstå att sjukdomen, depressionen eller Bipolariteten, ser olika ut hos nästan alla patienter.
De har riktlinjer. De ha sina formulär att ”bocka av” och de har sina teoretiska kunskaper, men i praktiken ser ingenting ut som de har läst sig till och den kunskap de besitter generaliserar och får diagnoser, depressioner och nedstämdhet att se ut på ett speciellt sätt och de ”tror” att det finns en ”färdig mall” för hur människor är och beter sig i sin själsliga trötthet.
Det är ganska skruvat och, om du frågar mig, oerhört korkat…
Det finns läkare därute, inom psykiatrin, som aldrig själva har befunnit sig i en svårare depression och med en längtan efter att få dö, och de finns personal inom mentalvården som aldrig har haft svårt sjuka och missmodiga personer i sin egen familj eller i sin direkta närhet.
De har sina betyg, de har sina lästa böcker och de har sina teoretiska kunskaper, men de har inte en susning om hur det verkligen är och hur verkligheten ser ut.
Inte en jävla aning!
De tror att de vet och de tror att de kan ”se” patienten, men de har inte en susning om hur det ser ut och hur vardagen verkligen är för oss som geggar runt i skit och mörker. Det är en brist! Det är en otillräcklighet. Det är verklighetsfrånskilt. Egentligen borde sådan som jag, men som dock har tagit sig igenom och ut ur en depression, åka runt och berätta för dem, föreläsa, om hur det egentligen ser ut, för att kanske på så sätt finna förståelse och bättre, långt mer genomtänkta, lösningar för att få ordning på alla de människor som kraschar dagligen.
De blir fler och fler.
Det är många som inte kan hantera livet och livsflödet, för det blir för mycket… En stadig ökning. Kurvan pekar uppåt och någonting borde göras för alla oss som inte orkar, kan eller ens vill kunna, hantera livet längre… Jag sitter inte inne med lösningar och svar, men det är konstigt att vården utvecklats till vad det är idag; teoretiskt, medicinskt och ett stort undvikande av sjuka patienter. Det blir bara värre och det blir ännu fler besparingar…
Något måste göras, så vi får kriga vidare och kämpa, kämpa och brottas med det som felar och som tycks bli än mer galet, för någon gång måste vi ju höras och synas?The quieter youTa hand om dig därute och tack för ordet! På återläsande och ta det lugnt…
Väl Mött / Arthur
(Foto; Arthur)

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s