Kort Reflektion av dagen… Betraktelser…

Vackert väder. Medelhavets känslor, blandas med Sommarsveriges klara färger i grönt och blåaste blått. Vackert. Njutbart. Härligt.
Hetta. Varmt. Mycket vatten. En hel del kaffe förstås, på balkongen.

En promenad i solen. Tittade på människor. Gick till Hallunda och besökte Stadsmissionen. Fann inget där att handla.
Svettades grymt mycket. Himlen blå, några få moln.

Grannens barn har gråtit och deras mamma är på krigsstigen. Jag har undvikt balkongen större delen av dagen. Jag blir märkligt ledsen för deras skull. Det hjälper inte att vråla åt varann.
Det blir inte bättre av att ge någon en örfil, vilket jag tyckt mig ha hört henne göra från våningen ovanpå!

Det sitter tiggare överallt.
Vill ha mina och andras pengar. Det är besvärande. Det stör mig. Jag blir fortfarande illa berörd.
Jag brukar säga hej och hälsa. ”Se” dem.
Jag skulle vilja förklara att jag inga pengar har, att även jag är fattig. Fattig med Svenska mått mätt, förstås. Vad vet jag om fattigdom, egentligen?

Och när jag väl njöt av det där och blev lite härligt fjolligt gråtmild, så försvann det. Poff! Borta! Men det var där! Känslan! Livet knackade på…

Jag tog ett varmt och långt bad igår kväll.
Det tar tid för mig att bada och ”komma i ordning”.
Det blir gärna långrandigt och jag har mina konstigheter för mig. Lite tvångstankar kring det hela.
I alla fulla fall… Det blev lite SPA-kväll av det. Det var skönt. Fixade fötterna och smorde in kroppen ordentligt med Olivolja. Olivolja är bra till allt! 
Och när jag låg där i mitt härliga mjölkvita heta bad, så simmade en skön känsla förbi ett kort ögonblick. Det var en mjuk och mysig känsla, som jag närmast kan beskriva som glädje och kärlek. Fantastiskt! Länge sedan som jag kände den typen av känslor. Alls…
Och jag låg där och tänkte ett ögonblick; ”Jo, fan, det kan bli bra! Det kommer att ordna sig och jag kommer att bli okej igen”!
Och när jag väl njöt av det där, flöt med i känslan av njutbarhet, och blev lite härligt fjolligt gråtmild, då försvann det. Poff! Borta! Men det var där! Känslan! Livet knackade på ett ögonblick och gav mig mer tro på att det blir bra till slut!
Jag lever på det där idag. I kölvattnet! Gungar lite mjukt i det fortfarande. Tanken alltså. Jag försöker att frammana känslan igen, men det vill sig inte! Men skönt var det och det är trösterikt! Det kommer att bli fint igen!