Kort Reflektion av dagen… Betraktelser…

13692687_10208321327525514_1111434614505621810_nVackert väder. Medelhavets känslor, blandas med Sommarsveriges klara färger i grönt och blåaste blått. Vackert. Njutbart. Härligt.
Hetta. Varmt. Mycket vatten. En hel del kaffe förstås, på balkongen.

En promenad i solen. Tittade på människor. Gick till Hallunda och besökte Stadsmissionen. Fann inget där att handla.
Svettades grymt mycket. Himlen blå, några få moln.

Grannens barn har gråtit och deras mamma är på krigsstigen. Jag har undvikt balkongen större delen av dagen. Jag blir märkligt ledsen för deras skull. Det hjälper inte att vråla åt varann.
Det blir inte bättre av att ge någon en örfil, vilket jag tyckt mig ha hört henne göra från våningen ovanpå!

Det sitter tiggare överallt.
Vill ha mina och andras pengar. Det är besvärande. Det stör mig. Jag blir fortfarande illa berörd.
Jag brukar säga hej och hälsa. ”Se” dem.
Jag skulle vilja förklara att jag inga pengar har, att även jag är fattig. Fattig med Svenska mått mätt, förstås. Vad vet jag om fattigdom, egentligen?

Vilade och sov ganska länge. Blev lite piggare. Lite gladare. Tänkt mycket på döden och döendet. Obehagligt fortfarande.

Ingen har hörts av från Psykiatrin.
Min Boendestödjare har semester.

Undrar hur blommorna har det hemma. Posten? Har det kommit mycket?
Jag borde åka hem och jag borde vara i min alldeles egna vrå i världen. Trött på att behöva vara den som åker fram och åter.
Trött, ibland, på Alby och jag skulle nog behöva en fast punkt i tillvaron.
Jag upplever att jag blir tagen för given. Att jag förväntas att bara vara tillgänglig och finnas till… Vad bär framtiden med sig?
Ibland, hatar jag att leva. Avskyr att vara jag… Det är endast illusion! Det bor en annan person i mig, som bara väntar, väntar och väntar…

IMG_2191Jag har tydliga bekräftelsebehov.
Jag behöver höra, veta och känna, att jag är attraktiv, älskad och omtyckt. Att jag duger. Att jag är okej.
Kanske att jag är krävande och vill för mycket?
Kanske att mitt behov av uppskattning och validering är för stort för att mättas?
Kanske att jag är en hetsätare av kärlek? Möjligen är det så att min trasiga självkänsla inte går att plåstra om och laga, med kärlek?
Men jag upplever inte själv att jag är för mycket, att jag ber om det otillgängliga, eller att jag är för krävande, men det är min uppfattning om mig. Jag vet inte vad andra tycker..?
Och jag ber inte om det, verbalt. Jag tigger inte om kärlek, med mina ord eller handlingar. Jag låter det bara vara och hoppas att min ömhetsnöd inte kväver och förstummar…

Jag har en längtan efter att få börja arbeta, leva och få tjäna ”riktiga” pengar.
Jag längtar tillbaka till mitt tidigare yrke och skulle vilja… Men jag har insikten om att det kommer att dröja. Jag är lite för trasig ännu och vägen till yrkeslivet är förmodligen längre än vad jag själv tror. Jag saknar tålamod. Jag saknar lugnet, egentligen. Kanske är det detta som dränerar mig på energi? Viljan och önskan? Tanken på min framtid. Stressad och frustrerad? Jag skulle vilja och jag skulle önska… Men… Jag har inte ork. Inte mod.
Jag saknar entusiasmen och tryggheten.
Men… bara det att jag funderar på detta, att jag har någon typ av längtan, det är positivt i all denna själsliga röra.
Jag mår inte bra och jag ber om ursäkt för det! Förlåt mig…

Väl Mött / Arthur (Foto; Per Lundström)

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s