Ett äldre inlägg från bloggen… Det är fortfarande en sorg hos mig, men inte längre övermäktig; ”Älskade själsfrände, man och bästa vän. Jag måste få ta farväl nu”…

”Mitt hjärta känner kylan, som bor utomhus och i mina rum.
Min saknad är som tenngrå massa, under dessa kalla höstdagar.
Min själ, ter sig som frosten på mina fönster. Smälter vid beröring.
Novemberpromenaderna och stegen som tynger mig.
Jag saknar dig idag. Jag saknar dig. Fortfarande.

Min själs längtan, sorg och förtvivlan.
Beklämd, förstämd, nedslagen och betryckt.
Tankar, funderingar, frågor!
Och i mitt hjärta, bor ett stålgrått kyligt intet.
Detta är existensen, sammanfattningen, av kalla höstdagar i november”.
~Arthur~

 

Älskade själsfrände, man och bästa vän. Jag måste få ta farväl nu. Det svider och skaver, men jag måste… Jag lämnar detta bakom mig och jag måste få fortsätta min väg själv, utan allt det där som ständigt är i mina tankar. Allt det där som består av ”om”, ”vore” och ”skulle kunna”. Om inte ”om” varit.

13567073_10208247976571786_269060866680824359_nJag tänker ofta på om jag hade varit där. Om jag hade fått hålla din hand och krama dig. Pussa på din mun.
Om jag hade älskat dig mer. Älskat mer! Och om jag bara hade sagt att, ”du måste sluta med det du gör, för det dödar dig. Det tar sakta dig ifrån mig”. Det skulle jag ha sagt. Jag var tyst…
Och jag skulle ha satt krav på dig av kärlek och rädsla, för att du skulle göra dig själv illa. Krav att sluta med det självdestruktiva, för oss och för mig!
Jag visste att det skulle sluta som det gjorde. Jag väntade bara på den dagen, då du skulle ta för mycket och lämna mig ensam.

Jag är så jävla arg på dig, för hur fan kunde du vara så egoistisk att du tillät det ske? Varför lämnade du mig, alla oss, utan att tänka på vilka konsekvenser det skulle få? Varför gick du för långt? Glömde du bort, i din egoism, att jag fanns? Att jag älskade dig? Varför?
Mina varför och om…
Fan! jag älskade ju dig! Hur i helvete kunde du? Jag älskade dig till vansinne och gör det ännu… Det fanns stunder då jag kände; Jag klara inte det här, jag överlever inte!

Och åren som följde. Åren då jag försökte att ta död på mig själv med drogerna och undflyendet. När jag drunknade i spriten och bara önskade att få slippa känna. Känna livet, känna saknaden och alla dessa obesvarade frågor om varför. Varför… Hur kunde du? Hur blev det så här? Och min skuld i det, att du dog. Min ångest över att jag inte ”såg” dig… Förlåt mig för det! Och allt jag förlorade! Allt som gick om intet! Allt det vi byggt upp och allt detta fina som jag hade… Jag saknar… Förlåt mig för det!

Jag måste gör ett avslut. För hur det än är, min älskade, så finns inte du kvar här och jag är ensam. Jag är den som är levande och finns i tillvaron, världen och i livet.
Jag måste få lämna över och lämna ifrån mig. Inte för att glömma. Inte för att förringa dig och inte för att gömma och ta bort.
Inte alls för att glömma vår tvåsamhet och kärlek, inte heller för att förgöra och ta död på det vi ägde och hade! Men jag måste göra ett ordentligt avslut och det försöker jag att göra nu. Jag ska ta mitt skrivna brev till minneslunden och lämna över det till dig och de högre makterna, för jag vill få ro i all oro! Tända ett ljus för dig och för mig, mitt liv.
Jag försöker att släppa dig fri och låta dig vara i vila och i mina bästa och vackraste minnen. Jag ska låta dig få bo kvar i mitt hjärta, i min kropp, i min värld och vardag, men jag måste få plats med livet och med något nytt.
Jag måste lösgöra min sorg. Jag måste få gråta ut och gråta bort det som gör så förbannat ont! Jag måste få visa min ilska över att ha blivit ensam kvar.

Jag måste få göra ett avslut nu.

IMG_3705Det är så ofta jag hade önskat säga, förlåt mig. Förlåt för att jag inte fanns där. Förlåt för de gånger jag inte fanns där för dig!
Och varför, varför sa jag ingenting till dig!? Varför berättade inte jag om min oro och det som skrämde mig mest, att du skulle ta livet av dig, sakta men säkert.
Jag visste ju, min älskade. Jag visste var det skulle sluta, hur det skulle gå. Jag såg ju vad som hände. Jag såg det ske och sa ingenting till dig! Jag skulle ha ruskat om dig och sagt, ”Du dödar dig själv! Du dör ju”…

Och jag måste få tacka dig för allt det du gav!
Alla resor, alla fina samtal om livet och döden, alla nätter bredvid dig och att jag fick hålla din hand. Jag måste få säga tack för allt det fina du gav mig. Du lärde mig att uppskatta fina saker, vackra ting och vackra platser.
Jag längtar till vårt Mallorca. Jag vill få uppleva Seychellerna igen, Maldiverna och våra resor till New York och London. Alla dessa främmande platser.
Jag vill se på tv tillsammans med dig och jag vill dricka vin och krama dig och skratta. Jag vill sitta på bryggan och dingla med benen tillsammans med dig, och bara vara dekadent.
Jag vill gapskratta tillsammans med dig! Ge full hals för allt det galna i livet och det som var vi! Jag skulle så gärna vilja få säga det till dig.
Jag älskade dig så otroligt och jag längtade alltid…
Jag tackar dig för att jag fick vara med så länge, ändå.
Jag måste få tacka dig för att du verkligen älskade mig!
Jag vill få säga tack snälla du, för att du hade tålamod med mig och för att du alltid var mitt mod när mitt eget svek.
Jag älskade dig och vill få säga att; Snälla du, tack för alla goda minnen och för allt du lärde mig. Tack återigen för att du älskade mig och mina egenheter!
Min kärlek till dig tar aldrig slut och jag ska alltid älska dig.
Jag kan tveklöst säga att du var en av mitt livs stora kärlekar och oavsett, så hade jag stanna hos dig och varit din man och vän. Jag hade varit kvar hos dig och varit stadig, din styrka, när du inte orkade!

Du gav upp livet, och valde att dö.
Gråter hejdlöst. Gråter som ett barn och det kommer från djupet inom mig. Oförlöst gråt som inte går att hejda. Ett jävla skrik, långt inifrån själen!
Jag är inte färdig här och jag saknar dig. Jag är ännu inte färdig, med mig och mitt. Jag måste få leva! Jag vill vara levande…

vattenJag låter dig gå nu och jag släpper taget. Jag ger dig frid och jag ber dig att vara här och vaka över mig, men jag måste släppa taget.
Det tar emot och jag dör inombords. Jag dör utan dig och jag kommer att krypa på alla fyra en tid, men jag måste lämna över och lämna ifrån mig.
Jag ber dig, förstå att jag vansinnes galet mycket, älskade dig och saknar dig.
Min man. Jag kan med stolthet säga att jag kände den galnaste, tokigaste, roligaste och mest kärleksfulla människan jag mött och det på ditt helt unika sätt.

Tack, min man och bästa vän, för att jag fick dela och vara en del av livet tillsammans med dig! Tack för alla sommarkvällar, och höstens eldröda dagar som vi delade! Vintermorgnar med tända ljus och tystnad som var bekväm, det vill jag tacka dig för.
Tack för underbara middagar med vänner och tack för att du visade mig hur kärleken också kan se ut. Det var inte alltid en självklarhet.
Jag släpper dig, men låter minnena bo kvar hos mig och jag ska ha dem och vårda dem ömt, men det måste sluta påverka mig. Jag måste låta det vara nu och bara inse och acceptera, du är död. Du kommer inte tillbaka.
Jag vill bara få säga, älskade du, även jag dog den kvällen i november.
Även jag dog där och då! Även delar av mitt jag försvann och jag saknar mig själv.
Jag saknar min person och jag tänker ge mig ut och återta det som är jag.
Jag ska ut och söka och leta, för jag måste få vara jag och vara levande i livet!
Jag kan ärligt säga att med dig och döden, så försvann så otroligt mycket. Och det blev så mycket mer, under åren efter din död.
Jag vill leva och vara jag. Jag vill få vara den jag är, utan att känna sorg, tyngd och skuld!
Jag bär skuld för din död och jag vet att jag inte kunde göra någonting.
Du var en vuxen människa med en vuxen människas beslut. Du gjorde det du ville och det du kände för. Det gick för långt och det blev så fel…

Jag älskade dig. Jag lämnar över och säger, tack för att du fanns i mitt liv…
Jag älskade dig! Jag älskade dig. Jag älskade dig!

/ Arthur /Foto; Per Lundström)

 

Fotnot; Den elfte november är det tio år sedan jag fann min man och sambo död.
Tio år! Och för dig som funderar; Jag har gjort ett avslut och jag har kommit vidare, dock återkommer sorgen och saknaden i stort sett dagligen… Men det är inte längre övermäktigt! Texten är något reviderad!

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s