Reflektioner och betraktelser av en Söndag i Alby…

13775828_10208379039088267_5542993842335585055_nDe har grillfest på gården.
Det doftar grillkött och korv.
Några ungar spelar boll mellan träden och ljudvolymen är hög. Det är väldigt jobbigt för öronen. Hjärntrött! 

Det är tyst hos grannen ovanpå.
Barnen gråter inte och ”Arga Mamman” har inte vrålat på en stund. Skönt.
Jag kan sitta på balkongen och njuta av värmen. Jag blir fortfarande oerhört illa berörd av att Arga Mamman skriker på sina barn. Jag blir ledsen och tänker; ska det vara nödvändigt? Verkligen?

Katterna ligger utslagna i skuggan. Som två tomma ballonger, som luften sakta pyst ut ur, ligger de vid balkongräcket som skänker svalka. De mår inte så bra i värmen… 
Jag dricker kaffe.
Har ångest! Matar mitt sockersug och sockermissbruk med godis och choklad.
Jag låtsas som om; Jag skiter i det! Just nu!
Eller, försöker… För ångesten är som en stor jordhög i bröstet.
Gud… Fan! Jag orkar inte. Fortsätt läsa

Ett år sedan… Torsdag 23 juli 2015. Återpublicering av ett tidigare inlägg. Det andas snuskigt mycket bitterhet om texten; ”Jag förstår inte! Jag. Förstår. Inte. Jävla hycklare! Det är ensamt på botten av livet! Det är tomt i helvetet”…

Torsdag 23 juli 2015

Den där morgonen. Den sista. Att vara två och senare samma dag ensam.

Det finns kvar hos mig. Döden. Att dö. Vad min man valde att göra med sitt liv och den skuld det väckte hos mig, de bebor min kropp ännu! Det har byggt ett fasansfullt fult näste i mitt minne och det lämnar mig aldrig! Att vara två, och bli en. Tvåsamhet. Ensam ensamhet.

Det är många år sedan nu, men minnet, grubblerierna, fasan och skulden kommer ifatt mig. Den där kvällen. Den sista med honom död i sovrummet och jag själv i famnen hos en vän. Alla böner. Alla tårar och förtvivlan. Mina frågor om varför och ändå besitta ett glasklart svar, för jag visste ju slutet på den kärlekshistorien.

Och åren som följde. Rakt ner i helvetet, emedan alla ni andra stod runtomkring och tittade på. Ni som stod och bevittnade och stirrade, ni som skärskådade mig och mitt förfall, fanns det verkligen ingenting ni kunde göra för att hjälpa mig? Vad visste ni och vad trodde ni var sant och en sanning? Vad var er sanning och era förhoppningar? Att jag skulle dö, så att ni skulle slippa ta itu med allt, för att ni skulle slippa skammen och för att ni själva skulle undkomma att bli solkiga av min misär och mitt elände? Fanns det verkligen ingenting… ni kunde göra?
Allt som gick att bedöva sig med. Allt som kunde få det fasansfulla att bli till dimma och dis. Allt som erbjöds och allt jag kom över, för att med råhet skära av och amputera smärtan och mina minnen, det hetsade jag i mig, emedan alla ni andra runtomkring såg på.
Ni förfasades. Ni fann egna sanningar. Ni väntade. Ni inväntade samtalet, som skulle förklara mig död och försvunnen. Ni samtalade med varandra. Ni uttryckte oro. Ni hittade på egna sanningar och egna historier. Det ni inte visste hittade ni på och gissade er till! Och ni visste att döden var enda utvägen och det enda att vänta. Det enda rätta, sa någon. Han är förlorad. Han är en loser. Han har mött sitt öde, sa någon annan.
Ingen frågade. Ni tog avstånd. Ni valde bort! Alla dessa människor ville inte se, veta och inte heller höra. Ni ville inte. Blundade. Hårt. Fortsätt läsa