Ett år sedan… Torsdag 23 juli 2015. Återpublicering av ett tidigare inlägg. Det andas snuskigt mycket bitterhet om texten; ”Jag förstår inte! Jag. Förstår. Inte. Jävla hycklare! Det är ensamt på botten av livet! Det är tomt i helvetet”…

Torsdag 23 juli 2015

Den där morgonen. Den sista. Att vara två och senare samma dag ensam.

Det finns kvar hos mig. Döden. Att dö. Vad min man valde att göra med sitt liv och den skuld det väckte hos mig, de bebor min kropp ännu! Det har byggt ett fasansfullt fult näste i mitt minne och det lämnar mig aldrig! Att vara två, och bli en. Tvåsamhet. Ensam ensamhet.

Det är många år sedan nu, men minnet, grubblerierna, fasan och skulden kommer ifatt mig. Den där kvällen. Den sista med honom död i sovrummet och jag själv i famnen hos en vän. Alla böner. Alla tårar och förtvivlan. Mina frågor om varför och ändå besitta ett glasklart svar, för jag visste ju slutet på den kärlekshistorien.

Och åren som följde. Rakt ner i helvetet, emedan alla ni andra stod runtomkring och tittade på. Ni som stod och bevittnade och stirrade, ni som skärskådade mig och mitt förfall, fanns det verkligen ingenting ni kunde göra för att hjälpa mig? Vad visste ni och vad trodde ni var sant och en sanning? Vad var er sanning och era förhoppningar? Att jag skulle dö, så att ni skulle slippa ta itu med allt, för att ni skulle slippa skammen och för att ni själva skulle undkomma att bli solkiga av min misär och mitt elände? Fanns det verkligen ingenting… ni kunde göra?
Allt som gick att bedöva sig med. Allt som kunde få det fasansfulla att bli till dimma och dis. Allt som erbjöds och allt jag kom över, för att med råhet skära av och amputera smärtan och mina minnen, det hetsade jag i mig, emedan alla ni andra runtomkring såg på.
Ni förfasades. Ni fann egna sanningar. Ni väntade. Ni inväntade samtalet, som skulle förklara mig död och försvunnen. Ni samtalade med varandra. Ni uttryckte oro. Ni hittade på egna sanningar och egna historier. Det ni inte visste hittade ni på och gissade er till! Och ni visste att döden var enda utvägen och det enda att vänta. Det enda rätta, sa någon. Han är förlorad. Han är en loser. Han har mött sitt öde, sa någon annan.
Ingen frågade. Ni tog avstånd. Ni valde bort! Alla dessa människor ville inte se, veta och inte heller höra. Ni ville inte. Blundade. Hårt.

Men nu ska ni lyssna! Nu ska ni höra vad jag har att säga!
Nu ska ni få veta så att ni har en möjlighet att göra om och göra riktigt nästa gång en nära vän, bror, kamrat och familjemedlem far illa. Och nästa gång någon, jag hoppas vid min Gud att vi slipper det, trillar ner i missbruk, misär, smuts och förnedring, överge inte! Tillkalla hjälp och låt någon annan ta över! Tystna inte! Tig inte! Agera! Gör något!
Det finns de som vet hur man gör, hur man går tillväga och vad man ska göra! Ni hade inte ens behövt göra mer, än att tillkalla hjälp och be någon annan ta över.

Det är ensamt på botten av livet! Det är tomt i helvetet! Det är kusligt mörkt där i förnedringens rum och just då finns endast en dörr att öppna. Dörren mot döden.
Inga alternativ. Inga val. Ingen som frågar och ingen som räddar och tröstar. Självömkan, skuld, ångest och offer. Ensamhet. Övergivenhet!
Ni ska veta att jag levde på gatan, i parker, i fylle- och knarkar kvartar. Jag åt ingenting. Jakt på pengar! Jakten på mer och mer, för att bedöva mig och få allting omkring mig att upphöra! Jag tjänade pengar på de mest grövsta sätt och jag gick över gränser för vad som är okej, moral och egenvärde. Ingen av er frågade efter mig! Ingen undrade! Ingen av alla er som såg på och äcklades, frågade om någon annan kunde göra något, om någon annan kunde rädda!
Fanns det ingenting som en enda av er hade kunnat göra!? Skäms ni inte!? Jag var desperat, hemlös och ensam.

Upprinnelsen till detta djävulska, var den sista dagen. Den sista kvällen, när varenda jävel ville hjälpa till och hacka åt sig av det som fanns kvar!
En del av er blev giriga råttor och ville ha mer, mer och mer. Slet itu det som var en saga för två, men som inte slutade så lyckligt som gamla sagor gör!
Sagan fortskrev, sida upp och sida ner, år efter år och förvandlades till en skräckupplevelse för en enda ensam människa och man. Jag själv!
Ni väntade. Ni begapade och ni sa; ”Han vill inte ha hjälp! Han är inte kapabel att ta emot”! Ingen frågade! Ingen agerade! Ni valde att blunda! Ingen såg till att jag blev omhändertagen av myndigheterna.

Jag har varit på otaliga avgiftningar! Jag har sovit hos polisen, som inget gör och jag har varit på platser ni aldrig kommer att vistas på och heller aldrig att förstå! Vackra, präktiga, framgångsrika och lyckligt lottade jag! Rara, söta, snälla och roliga clownlustiga jag, men alltid med övermått av alkohol, som sakta förvandlades till gegga, skit, smuts och ruttet svart! Och ingen! Inte en enda av alla er kom till min undsättning! Skäms ni inte!?
Det här är pinsamt! Det är genant för mig, nu när ni börjar krypa fram under stenarna! Vad tror ni!? Att det ska bli som förut!? Att jag ska vara som tidigare? Att allt är glömt och förlåtet!? Skäms ni inte!? Alls?

Och nu… När det har gått ett och ett halvt år och jag funnit min vrå i världen, en famn att vila i och har några få, men härliga nyvunna vänner, då frågar ni! Då undrar ni! Då vill ni höra och veta! Nu kryper ni fram! Och jag får även del av era ”sanningar”! Era jävla påhittade historier om sådant som ni ”trodde” att jag hade varit med om och annat som ni verkligen ”trodde” skulle ha skett. Era rena lögner om vad jag gjorde och vem jag blev! Ni vet ingenting! Ingenting av min historia har ni att tillgå! Och glöm aldrig att den enda som verkligen har skadat någon, är jag själv, med åsyftande på mig själv, och ingen annan!

Jag förstår inte! Jag. Förstår. Inte. Jävla hycklare! Och nu ska jag vara en större man och människa! Nu ska jag stå över allt det där och dessutom vara tacksam! Jag ska vara glad att jag lever. Jag ska vara tacksam att jag klarat mig och jag ska vara uppskattande och nöjd, när alla ni kommer och vill vara en del av mitt liv igen! Jag ska inte vara bitter! Jag ska inte vara arg och inte heller besviken!
Jag ska vara godhjärtad, god och vända andra kinden till! Jag ska inte vara högmodig, inte långsint och jag ska inte heller vara arg, ledsen och sårad!
Jag ska söka förlåtelse och jag ska be alla er om ursäkt, förlåt och förkunna; ”Jag vet att jag gjort fel och orätt”!

Inte en enda av er frågade efter mig! Jag hade kunnat vara död och de ni skulle ha sagt var; ”Vad var det jag sa”? Jag vet! Det är bara för er att erkänna!
Jag försöker att låta det passera! Det är vatten under broarna! Det är historia och passerad tid! Och bitterheten ska inte få färga mig! Beskan i min kropp ska inte få fästa hos mig! Aldrig! Men… Jag tänker aldrig uttalat förlåta!
Jag tänker aldrig säga att det är okej, för det finns inget att förlåta och ingenting att verifiera som ”okej”!

Ni får bära det där! Jag lägger det där det hör hemma, hos er! Jag är drogfri och jag är en krigare! Ni skulle aldrig ha klarat de strider jag utfört! Aldrig! Ni får leva med skammen och skulden! Jag klarar mig utmärkt ändå! Jag klarade mig som synes utmärkt utan er och jag behöver er inte nu heller, när jag hamnat på rätt sida om samhället igen!
Ni får skämmas! Jag gör det inte! Jag är fri, befriad och jag lever!

/ Arthur (Janne för somliga)

 

2 tankar på “Ett år sedan… Torsdag 23 juli 2015. Återpublicering av ett tidigare inlägg. Det andas snuskigt mycket bitterhet om texten; ”Jag förstår inte! Jag. Förstår. Inte. Jävla hycklare! Det är ensamt på botten av livet! Det är tomt i helvetet”…

  1. Det märks att du är stark. Du står för din åsikt utan att snacka skit om andra. Modigt av dig att skriva såhär….Det skulle inte någon av dina sk vänner kunna göra…..de måste ha andras samtycke i samhället. Vi ensamma kan vara starkare på många sätt.

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s