Våga att stå emot min egen avsky för att visa min kropp? Vinner jag självrespekt och stolthet för att jag faktiskt kan, om jag vill!? Är jag tuff och modig, som ”gör ändå”…

IMG_3045Jag tänkte inte engagera mig i mina dagliga reflektioner idag, kändes fullständigt meningslöst och bara jävligt dumt!
Ibland upplever jag en lättnad efter det att jag skrivit och andra gånger blir det endast meningslöshet!
Men…  Jag satte mig ner ändå, fram emot kvällskvisten och på min uteplats, för att skriva lite, för magkänslans skull och jag ville berätta om den här dagen…
Jag ville skriva ner känslan och berätta för dig, och mig själv, om hur det varit! Allt som oftast så känns det bättre efteråt.

Den här dagen…
Den här dagen, som bara blev ett stort jävla hål och som jag motarbetade så gott jag kunde!
Jag hade kunnat välja att ligga kvar under täcket och grotta, gråta och tycka synd om mig själv, men jag valde att ta med mig vatten, musik, badlakan och skrivblock ned till vattnet vid sjön och ligga i solen.
Ångest! Ångest som fan!IMG_3050
Och när jag tvingade iväg mig själv, så började jag att fundera över huruvida jag gjorde övergrepp på mig själv eller inte!?
Jag grunnade över om det verkligen är så jävla bra att ”komna ut”, se människor och ”njuta” av tillvaron? Var går gränsen när man börjar göra våld på sig själv?
Och är det verkligen av godo att fatta modet, att våga, ta av sig in på bara skinnet och ligga som en strandad överviktig Utter bland barnfamiljer och ensamma kvinnor och män? Och vad skulle nyttan vara med det, förutom att det kan vara njutbart?
Vad vinner jag på det? Övervinna rädslor? Våga att stå emot min egen avsky för att visa min kropp? Vinner jag självrespekt och stolthet för att jag faktiskt kan, om jag vill!? Är jag tuff och modig, som ”gör ändå”, även om det tar emot så pass mycket att jag grubblar över om jag faktiskt bara är taskig emot mig själv som gör så här? Och kanske är det till och med så, att jag sabbar mer av min självkänsla och trycker ner mig själv ännu mer, när jag tvingar mig själv till sådant som skrämmer?
Vad blir bra? Vad blir rätt? Vad är okej och när är gränsen nådd?

Sommar och ArthurHela dagen har döden krafsat mig i nacken!
Hela dagen har bestått av försmädelser, nedsättande tankar och en önskan om att få dö! Du vet den för känslan jag och andra med mig, beskrivit tidigare; ”Jag vill inte leva längre, men jag vill ju inte heller dö”.
Tankarna har malt på i svartaste svart och ändå… ändå väljer jag att gå ut och vila i solen och verkligen försöka att njuta av vädret.
I huvudet pågår kriget om vem som ska ta makten för dagen; Döden eller den dåliga självkänslan som talar om att jag borde skämmas som ligger där och ”tror att jag är något”! ”En liten gris är du! Nöff, nöff, ditt svin! Ser du inte vad alla tittar och stirrar? Ser du inte att de gör sig lustig över dig? Vem fan tror du att du är”?
Och jag upplever att alla tittar! Jag tror att alla ser mig och tänker på hur jag ter mig, hur jag ser ut och hur jag rör mig!
Men, det är inte alls som en god vän en gång sa till mig; ”Åja’, så viktig är du inte! Jorden kretsar inte kring dig! Och så snygg och betydelsefull är du inte heller”! Nej, det handlar inte alls om egenkärlek och narcissism! Det har ingenting med mitt ego att göra, utan det är snarare så att det är paranoia, misstänksamhet och förföljelsemanier som ”kickar” igång, samtidigt som självkänslan spyr ut sin galla över hur dålig jag är, hur jävla ful jag är och ”hur fan har du mage”…
När jag kom hem tröst åt jag mängder och somnade på soffan!
Jag grät inte, vilket är vanligt den här typen av dagar, nej! Jag gav bara upp, åt och tröstade mig själv och sov bort resten av eftermiddagen!

IMG_3034Ikväll är det lite bättre!
Ikväll är jag lite schysstare emot mig själv!
Jag tog en sen kvällspromenad och jag försökte verkligen att glädjas åt att jag lever och fortfarande kan andas!
Jag är ju med ännu! Jag kan stå upprätt och jag lever…
Grattis till mig!

Väl Mött / Arthur

 

2 tankar på “Våga att stå emot min egen avsky för att visa min kropp? Vinner jag självrespekt och stolthet för att jag faktiskt kan, om jag vill!? Är jag tuff och modig, som ”gör ändå”…

  1. Ja du har det inte lätt med det självföraktet, som egentligen är ett upprepat hackande från de helvetiska människor som skadat dig genom barndomen. Kan inte förstå fubbikarna!* ursäkta ordet på psyk som är så j…a slöa med att inse att du behöver hjälp att bearbeta barndomstrauman för att bli en hel människa. Men du gick ut iaf. Nu får psyk skynda sig för du behöver hjälp Nu. Håller tummarna för dig. Sinnesrobön för dig. God natt 💜

    Gillad av 1 person

    • Tack för din kommentar! Det värmer mig!
      Det lustiga är att jag vet med mitt sunda förnuft att min historik inte nödvändigtvis behöver påverka mitt nu och den jag är idag, men själen och hjärtat säger något helt annat…
      Och åter igen, allt jag kan göra är att vänta och vänta och hoppas!
      Tusen tack för dina ord!
      God morgon 💚

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s