Det är märkligt det också, att veta och ha facit och svar, men ändå fortsätta att trakassera och göra ner den egna existensen. Jag vet ju dessutom att det där växer till sig under en depression och nedstämdhet… Grattis till mig!

Det är Söndag förmiddag.
Jag är i Alby. Jag har längtat så efter kärlekarna, min partner och husdjuren! Hur länge orkar man fara fram och åter? Efterlyser en fast punkt och tillvaro. Fram och tillbaka. Hit och sedan tillbaka igen.
Jag är ovanligt trött. Ja, eller tröttare. Värmen? Katterna är avslagna och min kärlek och man, Per, är oerhört trött på solen. Det gnälls en del. ”Sol, sol, sol”…
Jag… jag försöker att njuta fortfarande och jag försöker verkligen att ta vara på sommaren. Jag brukar älska värmen och solen. Jag brukar uppskatta dagar på en filt med en bra bok. Det ser inte riktigt ut så just nu, men nästa år kanske?

Det är snart höst.
På Måndag drar vardagen igång för väldigt många. Så även för mig. Fler och mer planer för kommande termin. Några kommande möten och nya människor att lära känna. Igen.

Funderar en del. Tänker, som alltid. Det är inte alltid det är konstruktivt.
Är det inte märkligt, att förnuftet och mitt klokaste jag, berättar en sak och en sanning, emedan själen och hjärtat säger något helt annat?
Jag tänker på den där förbannade utflykten vid sjön, här om dagen. Det där som gav ångest och en hel del dumheter och grubblerier. Barnsligheter och fruktansvärt omoget av en man på fyrtiofem år, kan jag tycka nu efteråt, men det blev så stort och maktlöst.Dumt…
Först var jag alldeles ensam där jag låg, bakom några buskar och en stor Björk, men ju senare det blev på dagen, desto mer människor poppade upp, som popcorn ur en kastrull och jag blev än mer besvärad. Jag var inte ensam längre och jag blev än mer obekväm. Obekväm och stressad. Pressad och orolig på något sätt… Jävla skit! Frustrerande! 
Och jag låg där och löste korsord och skrev ner några rader, som blev en dikt senare mot kvällen och jag upplevde inre stridigheter, där ena sidan av mitt jag tillät mig att bara vara, emedan den andra svartare sidan av min person, förlöjligade och gjorde narr av min kropp och den jag är.
Jag vet var roten till det där är. Jag vet orsaken och jag har svaret och med detta tycker man ju att det borde lägga sig till ro och vara mer av förnöjsamhet i kroppen och huvudet, men inte alls…
Det är märkligt det också, att veta och ha facit och svar, men ändå fortsätta att trakassera och göra ner den egna existensen.
Jag vet ju dessutom att det där växer till sig under en depression och nedstämdhet. Grattis till mig! Det blir bara värre med psykisk ohälsa och det som är negativt och mindre bra, blir stora monster och elakheter skapade av en själv, som maler på i skallen.
Somligt går igång som en gammal repig LP-skiva och snurrar på, hackar sig igenom dagen, tills någonting annat tar vid och äter, festar, på ens själ och sinne. Det negativa får alltid mest utrymme när man mår dåligt!
Ältande, tuggande och idisslande…
Depressioner och nedstämdhet har den märkliga förmågan, att inte se och ta till sig allt det som är bra och gott, utan bara återspegla det som är mindre bra och destruktivt. Man får liksom leva med det, tills nedstämdheten är över och livet återvänder.
För mig hjälper inte heller sällskap och distraktioner när det är som värst! Samtal och andra människors sällskap ska ju vara så himla bra! Det ska göra gott för själen att träffa andra människor och föra en dialog. Min negativa monolog fortsätter ändå. Ljudligt och högt!
Jag drack nämligen, senare på eftermiddagen, en kopp kaffe med min Boendestödjare och tuggandet fortsatte oavsett om mitt fokus borde ha legat på vårt samtal. Jag borde ha kunnat bryta det där negativa tankarna och jag tycker att jag borde få tyst på galenskapen som pågick i huvudet, men det fungerar inte så. Och tvärtemot vad som sägs kunna vara en bra distraktion, samtal och umgänge med andra människor, så gödslar bara samtal och samvaron med andra, den negativa spiralen nedåt och det kan bli hopplöst patetiskt. Det blir en del funderingar, efteråt, kring huruvida jag pratar för mycket, är för fjollig, hur jag för mig och hur jag är. Tar jag för mycket plats? Hur ser jag ut? Säger jag bra saker? Är jag okej, eller blir allting bara dumt? Uppskattas jag av sällskapet? 
Och så där håller jag på, tills jag får sova och vila en stund, för med lite sömn brukar det värsta lägga sig och det kan bli en okej tillvaro igen.

Och det är Söndag… Det ska bli vackert väder…
Jag ska försöka att ha en ”ta-hand-om-mig-själv-dag”! Bada, lyssna på musik och ”leka” SPA. Jag ska försöka att se på teve och kanske att jag till och med plockar fram dammsugaren och städar bort en del katthår… Dessa älskade små monster…

Ta hand om dig därute i världen! Var vänliga emot varann.
Det blir en okej dag idag, jag bestämde precis det!
På återläsande och Väl Mött / Arthur