Det blir kaos i mitt huvud, när jag hoppas och tror att det kanske kommer en lösning, och när jag precis befinner mig på målsnöret, så faller allt och jag tumlar ner på knä och jag blir så djupt ledsen. Jag hamnar i ett tillstånd av; Var tar jag vägen! Kan någon krama om..?
Jag förstår inte varför det där falska hoppet alltid vaknar till liv, igen och på nytt, varje gång som jag blir ”lovad” saker och ting och när jag blir garanterad att ”nu ordnar vi det här”.
Jag förstår inte hur det kommer sig att det slarvas, ignoreras och är så fullständigt vårdslöst inom psykiatrin och jag begriper inte hur det kommer sig att jag som patient inte blir ordentligt omhändertagen, omhuldad och understödd av de som finns där ute i vården och som ska vara de som lyssnar och som ”egentligen” ska besitta kunskapen om människan och psyket!
Jag förstår inte!? Är jag för dum i huvudet?
Jag får inte det här att gå in i mitt tröga huvud! Som att slå skallen blodig, mot en stor betongvägg… Fortsätt läsa