Reflektioner… Jag är bara trött, men mina fina ben är ännu bruna. Intensiva dagar i en semesterfirande tvåsamhet. Energidränage. Livslusten pyser ut ur kroppen.

Det känns höst i luften. Svalare. Kyligare.
Jag är bara trött, men mina fina ben är ännu bruna.
Stora, tunga, gråa, moln, seglar över förmiddagshimlen. Det blåser. Höst.
Det blev inget kaffe på balkongen den här morgonen. Det kändes för omständligt och för ”kallt”.
Intensiva dagar i en semesterfirande tvåsamhet. Energidränage.
Livslusten pyser ut ur kroppen.
Jag är bara trött, men mina fina ben är ännu bruna…
Livsenergin avstannar. Som om den var där från början. Viket skämt! Lögnare där!
Livet är en stor jävla ploj, ett bedrägligt skådespel, och du och jag är teaterapor, som anstränger oss till det yttersta för att få vara med i otillförlitlighetens och nyckfullhetens teaterstycke.
Vem vet om man överlever dagen? Vem vet om just jag blir utröstad från ”Paradiset”, Söderhavsön, och får åka hem med packad resväska? ”Bort med dig! Du är fel här”!
Jag är ironisk. Jag är cynisk. Jag är en jävla hycklare…
Jag är bara trött, men mina fina ben är ännu bruna. De skiftar i Guldgult, eller kanske mer åt det bruna olivfärgade hållet.