Reflektioner… Jag är bara trött, men mina fina ben är ännu bruna. Intensiva dagar i en semesterfirande tvåsamhet. Energidränage. Livslusten pyser ut ur kroppen.

13901431_10208473964221336_6436671115173955910_nDet känns höst i luften. Svalare. Kyligare.
Jag är bara trött, men mina fina ben är ännu bruna.
Stora, tunga, gråa, moln, seglar över förmiddagshimlen. Det blåser. Höst.
Det blev inget kaffe på balkongen den här morgonen. Det kändes för omständligt och för ”kallt”.
Intensiva dagar i en semesterfirande tvåsamhet. Energidränage.
Livslusten pyser ut ur kroppen.
Jag är bara trött, men mina fina ben är ännu bruna…
Livsenergin avstannar. Som om den var där från början. Viket skämt! Lögnare där!
Livet är en stor jävla ploj, ett bedrägligt skådespel, och du och jag är teaterapor, som anstränger oss till det yttersta för att få vara med i otillförlitlighetens och nyckfullhetens teaterstycke.
Vem vet om man överlever dagen? Vem vet om just jag blir utröstad från ”Paradiset”, Söderhavsön, och får åka hem med packad resväska? ”Bort med dig! Du är fel här”!
Jag är ironisk. Jag är cynisk. Jag är en jävla hycklare…
Jag är bara trött, men mina fina ben är ännu bruna. De skiftar i Guldgult, eller kanske mer åt det bruna olivfärgade hållet. 

13932829_10208462743180817_1611394763888682667_ni den hårda tidens brus
finns de skrik som ingen hör
allt försvinner i ett sus
som när vinden sakta dör
alla tårarna har torkat
till kristaller på min kind
jag har ropat allt jag orkat
allt jag orkat efter dig
hör du mig
kan vi nå varandra

~Gärdestad~

Jag borde ta en promenad.
Jag borde ta mig samman.
Jag borde rycka upp mig.
Jag borde…
Ingen har hörts av. Inte Psykiatrin. Inte heller Socialförvaltningens Socialpsykiatri.
Det har gått tolv veckor nu, sedan det senaste besöket på Rosenlunds Sjukhus.
Nya mejl. Nya försök till kontakt. Nya ”åtgärder” för att någon ska lyssna, höra och ”se” mig! Jag anstränger mig och jag försöker… Inget resultat. Inga priser att vinna här inte…
Jag är bara trött, men mina fina ben är ännu bruna.13932898_10208473964261337_1081453719269272211_n
Jag längtar efter livet. Jag saknar mig själv. Jag har gått vilse.
Jag upplever mig missförstådd. Ingen förstår och jag… jag fortsätter att ”låtsas som om”. Detta tar livet av mig. Livet tar sakta med säkert livet av mig. Vi ska ju alla dö och det är livet som ser till att vi gör det, så småningom. Dör.
Jag kämpar på. Kriget fortsätter. Jag fixar detta. Ett år till?
Jag är sugen på vin. Jag vill ha en skön fylla. Inte för vinets skull, utan för försvinnandet och undvikandet.
Det står en burk lugnande i köket. För ångesten. När livet blir för svårt.
Tar två och somnar om. Längtan efter vinet och spriten lägger sig. Det försvinner och går över! Det gör det! Jag lovar!
Det är endast en villfarelse.
Och jag… Jag är bara trött, men mina fina ben är ännu bruna.

/ Arthur (Foto: Per Lundström)

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s