Jag är så oerhört trött! Orkar inte gråta, även om det sitter precis i halsen och känns som en böld när jag sväljer! Ett skruvstäd runt strupen och en stor gråsten i magen.

13873176_10208485775796618_6636770543152378413_nJag har saknat mitt skrivande och min fina blogg.
Jag har inte orkat. Jag har inte haft en önskan att presentera mina ord och känslor, och det även om jag skrivit en hel del, i mitt block på köksbordet!
Jag gav upp och tänkte att det ändå är fullständigt meningslöst. Men jag insåg också att det någonstans får mig att må bättre. Inte bra! Men bättre…
Orden, meningarna och stavelserna, får mig att må bättre!
Vem fan visste att ett drogfritt liv skulle innebära djupa svåra och mörka tankar? En depression, vars längd känns som en eon av tid? Vem visste att drogfriheten skulle bli ett mörkt, svart, ingenting?
Man kan aldrig veta!

Härom dagen tog jag en promenad i solen. På Södermalm.
Köpte en stor svart kaffe på 7/11.
Lyssnade på musik och njöt av solen på en bänk.
Hörlurarna gav upp. Jag svor som… Jag har inte råd med ett par nya! Fan också! Och jag som älskar musik!
Tittade på människor. Funderade över deras livsöden.
Hur såg hans liv ut, han den vackra, som gick förbi med hunden?
Och det där paret som passerade hand i hand, vad har de upplevt? Deras sorger och förluster?
Och hennes liv, hon den stora och kraftiga kvinnan, vars aura bestod av sorg? Hon passerade nära mig på bänken. Kanske att hon hade önskat sällskap? Mitt sällskap? En stund? Fortsätt läsa