Jag är så oerhört trött! Orkar inte gråta, även om det sitter precis i halsen och känns som en böld när jag sväljer! Ett skruvstäd runt strupen och en stor gråsten i magen.

13873176_10208485775796618_6636770543152378413_nJag har saknat mitt skrivande och min fina blogg.
Jag har inte orkat. Jag har inte haft en önskan att presentera mina ord och känslor, och det även om jag skrivit en hel del, i mitt block på köksbordet!
Jag gav upp och tänkte att det ändå är fullständigt meningslöst. Men jag insåg också att det någonstans får mig att må bättre. Inte bra! Men bättre…
Orden, meningarna och stavelserna, får mig att må bättre!
Vem fan visste att ett drogfritt liv skulle innebära djupa svåra och mörka tankar? En depression, vars längd känns som en eon av tid? Vem visste att drogfriheten skulle bli ett mörkt, svart, ingenting?
Man kan aldrig veta!

Härom dagen tog jag en promenad i solen. På Södermalm.
Köpte en stor svart kaffe på 7/11.
Lyssnade på musik och njöt av solen på en bänk.
Hörlurarna gav upp. Jag svor som… Jag har inte råd med ett par nya! Fan också! Och jag som älskar musik!
Tittade på människor. Funderade över deras livsöden.
Hur såg hans liv ut, han den vackra, som gick förbi med hunden?
Och det där paret som passerade hand i hand, vad har de upplevt? Deras sorger och förluster?
Och hennes liv, hon den stora och kraftiga kvinnan, vars aura bestod av sorg? Hon passerade nära mig på bänken. Kanske att hon hade önskat sällskap? Mitt sällskap? En stund?

Arthur självporträtt i rött.Livet går fort. Väldigt fort.
Jag är inte delaktig längre. Jag sitter utanför och ser på. En parentes. Ett vakuum. Jag har gjort det ganska länge nu. Något år och lite till.
Trött. Ledsen. Sårad. Kantstött, bortprioriterad och med skavande sorg i magen.
Det är sorgligt att inte må bra. Det är en sorg att vara kraschad och borttappad. Vilsen på något sätt.
Jag avskyr det här! Jag hatar livet, jag ogillar mig själv och jag får inte plats! Kan inte andas!
Jag är rädd för att leva och jag är skräckslagen inför döden! Jag känner fasa inför att bli gammal och jag är oroligt rädd för att bli sjuk, orkeslös och senil, när jag blir ännu äldre. Jag har ju inte levt! Jag är ju inte med längre!

Och denna förbannade känsla av att ingen, inklusive min man och kärlek, kan förstå och sätta sig in i mitt inre kaos! Hur det ser ut, min depression, min nedstämdhet och min förbannade svärta, de vet inte! De ser inte! De fattar inte! De vet inte hur detta sliter i mig! Hur jävla ont det gör ibland! Jag blöder av sorger…
Och samtidigt… Äh’, jag skiter i vilket! Jag skiter i dem! Jag bryr mig inte om livet eller om jag lever! Jag struntar fullständigt i tillvaron… Jag får lov att finna mig i att det är så här!
Och ändå… Jag reser mig upp, varje morgon! Jag gör mina måsten, varje dag! Jag fixar i mitt hem och jag plockar, trixar och ordnar… bara för att om och utifall att, livet väljer att låta mig andas frisk luft igen!
Jag tar mina jävla promenader och jag skriver, skriver och skriver…
Och jag ber, varje morgon, att Gud ska höra mig, bära mig, se mig och trösta! Jag är så oerhört trött! Orkar inte gråta, även om det sitter precis i halsen och känns som en böld när jag sväljer! Ett skruvstäd runt strupen och en stor gråsten i magen.

IMG_3705Somliga dagar, vilka har blivit fler i ärlighetens namn, så är det okej! Livet är okej! Jag är…
Du vet skillnaden på att vara okej och att ha det bra? Du vet skillnaden på att ha det gott och att vara en okej människa? Ett okej är ett halvdant ingenting och precis på gränsen för vad man orkar med eller vad man vill.
Det är okej, livet, somliga dagar, inte mer och inte mindre.
Och i jämförelse med den svarta vattenfyllda hålan, utan syre och möjlighet att se klart, så är de dagarna något jag verkligen omhuldar och ser fram emot. Plötsligt nöjer jag mig med att det är okej, livet. Jag har inget annat…

Jag vill att det vänder nu!
Hör du det, Gud-jävel!
Jag vill få segla en stund, på öppna, blanka och lugna hav! Leva! Vara vid liv! Njuta och avnjutas!
Det har sagts mig otaliga gånger, av andra före detta missbrukare, att en dag ute i drogträsket är bra mycket värre, än de allra mörkaste och sämsta dagarna i en nykter, hel och ren tillvaro! Jävla skitsnack, om du frågar mig!
De har inte befunnit sig, i så fall, på den svarta sidan av livet, med gegga, svärta, döden och grubblerier, om de finner den typen av plattityder trösterika! Fan, vad dumt…

Jag tänker vänta och invänta livet, lite till.
De dagar jag inte vill längre, kryper jag under täcket och leker Alice i Underlandet! En dag till och lite mer…
Jävla Gud-jävel! Hör mig! Det räcker nu!

Var rädd om dig därute i vida världen! På återläsande och tack för din tid! Välkommen åter!
Väl Mött / Arthur
(Foto; Per Lundström och Arthur)

 

1 tanke på “Jag är så oerhört trött! Orkar inte gråta, även om det sitter precis i halsen och känns som en böld när jag sväljer! Ett skruvstäd runt strupen och en stor gråsten i magen.

  1. Alla dessa dagar som kommer och går medan vi önskar oss något annat, är livet i moll och dur. Motståndslöst driver vi med och hoppas att, bortom hörnet, strålar regnbågen och vid dess fot skatten. Men den där regnbågen visar sig ju aldrig? Finns den inte eller letar vi på fel ställe…..jag vet inte men sök och du ska finna, säger någon någonstans. Kände bara att orden kom.till mig när jag läst din blogg. Lyckatill

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s