Hur ska man veta? Ska man gissa och bara vara nöjd? Ska man låta det vara och försöka att sluta vara så jävla paranoid? Jag är trött!

IMG_3023Kaffe på uteplatsen, här om morgonen, i Bagarmossen, i mitt fina hem och bara jag och tystnaden.
Filtar och raggsockar. Det var kyligt!

Det är höst i luften. Är sommaren slut nu? Och jag som inte hunnit med att vara ”med”, utan bara tyckt synd om mig själv och varit hopplöst egocentrerad. 

Och kroppen, min kropp, har känts tung och likaså sinnet.
Jag är orkeslös och trött. Det är ett evigt tjat och ett evigt gnäll…
Trött! Trött och jävligt trött! Jag är fullständigt medveten om det, mitt tjat och min ”offerkofta”! Jag ÄR insiktsfull.

Några intensiva dagar fick energibanken att sina. Igen! Det är inget nytt! Inte alls! Det var då jag drog mig tillbaka till mig och mitt. Ensamheten i Bagarmossen. Mitt hem och bara jag.
Återhämtning, ingen skuld, inget samvete och bara vila. Inte tänka på andra och inte vara mjuk, smidig och tillmötesgående emot någon, utan bara jag! Jag!
Det blir lite för mycket ibland, av att ”göra saker”. Jag vill naturligtvis vara med! Jag vill också ”hitta på saker”! Jag vill leva, njuta, vara njutbar och aktiv! Och vi gör det, jag och min kärlek, ger oss ut på äventyr och företar oss saker. Det är bra!
Men det kommer surt efteråt, det brukar göra det, när själen och kroppen töms på energi. Jag kan omöjligt sila alla intryck som omvärlden bjuder på! Allt går rakt in i skallen och själen, ofiltrerat och fullständigt ocensurerat! Och min energi tar slut. Sinar! Ungefär som en ballong vars syre sakta pyser ut ur osynliga små hål… Det brukar bli en sladdrig liten kvarleva av de där ballongerna, som en färgglad liten tarm, på marken, efter ett barnkalas. Tom och syrebrist. Fortsätt läsa