En kärleksdikt att avnjuta; ”Jag var vacker, för en stund”.

Trädgren i blom

Fördrucken, på dina lögner.
Svalde girigt ditt språk. Smakade egoistiskt, dina mjuka uttryck.
Med glupskhet, som hos en svulten, åt jag ur din hand av kärlek och ömhet. 
Trodde, ville tro, att jag var värd kärleken! 
Du tvättade, tvagade, min spruckna kropp, med ömheten.
Översköljde mig, med kristaller, av älskande färgade ord.

Jag var vacker, för en stund.
Jag var underbar, för ett ögonblick. Ett lån. Du lånade mig detta vackra.
Stavelserna var belånade!
Orden och de svulstiga storvulna, tog du tillbaka.
Återkallade kärleken, ömheten och det vackraste orden…

Härsket, ruttet och surt, är smaken i min mun.
När passerade dagen för slutet?
När vandrade jag förbi ditt, ”bäst före”?
Det blev dyrt för mig. Det lånade härliga färgstarka, blev kostsamt…
Min kropp. Min mun. Mina kyssar, och mitt hjärta tog du i pant!
Lämnade inget för mig att behålla. Inget kvar för mig att svälja och vårda… Ocker!

Får jag låna igen?
Min själ, som säkerhet?
Vill svälja, hetsäta och glupskt vara älskad igen… Egoistiskt!
Men… Får jag?

~Arthur~

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s