Jag gör det hela tiden. Tänker på bra saker, skriver ner mina bra egenskaper och bjuder mig själv på Affirmationer i positiv riktning, men inte fan fäster det hos mig.

IMG_2757Och min fråga är ännu; Vad ska jag lära mig av detta? Vem ska jag bli av allt det här?

Regnet öser ner. Det är grått. Stålgrått.
Sommaren tog slut alldeles för fort.
”Tiden går så mycket fortare, ju äldre man blir! Man hinner inte blinka förrän en vecka har gått och man minns inte längre vad man åt till lunch”. En god väns ord.

Jag hann inte riktigt få njuta, leva och skratta den här vackra sommaren.
Jag har brottats med skuld, ångest, kärlek eller inte, och jag har rådbråkat mig själv och vänt på så många stenar och försökt att få perspektiv på livet och min tillvaro.

Jag har verkligen försökt, tycker jag själv, att få distans och se min vardag med ett helikopterseende, som ifrån ovan, och verkligen ansträngt mig för att få till livspusslet och SE hela mig och min komplexitet. Förstå vad som händer, förstå vad det är som sker och min fråga är ännu; Vad ska jag lära mig av detta? Vem ska jag bli av allt det här?
Jag påstår inte att jag är ”svår” eller speciell på något sätt, men mitt liv och min psykiska ohälsa är ganska grötig, ”såsig” och ogenomtränglig, och jag har bemödat mig med att bena upp och bena ut varför somligt ÄR och vad jag själv kan göra för att få till ett mer flow i livet.

IMG_3043Jag upplever fortfarande att det är lättvindigt och enkelt för andra människor, som står utanför och ser på, att säga och tycka att människor med grubblerier och svårmod, bara ska ”släppa det”, gå vidare och försöka att se på livet med positivare ögon. Det är så enkelt att säga till andra att vi med ett tungt sinne, ska försöka att ”låsas som om” tillvaron är okej och att livet är följsamt och mjukt, ”för tillslut kommer det att bli en sanning och en del av existensen”.
Jag gör det hela tiden. Tänker på bra saker, skriver ner mina bra egenskaper och bjuder mig själv på Affirmationer i positiv riktning, men inte fan fäster det hos mig. Det är uppenbarligen enkelt att säga och tala om för andra hur man ska gå tillväga för ett bättre mående, men i praktiken är det jävligt skitigt ändå.
Det är grått, som regnet utanför.
Det är kyligt och kallt, som vädret bjuder idag.
Och det är oro och ångest, för tänk om livet är slut snart och jag inte har fått tillfälle att njuta av allt det bra i livet, som trots allt ÄR och som trots allt finns i mitt nu och i mitt liv… Det stressar, som fan. ”Hjälp mig”…

Och min fråga är ännu; Vad ska jag lära mig av detta? Vem ska jag bli av allt det här?

IMG_3037Jag är så trött.
Energin är slut och jag orkar knappt kliva ur sängen.
Jag bjuder till, som alltid, och ”gör ändå”. Jag tar promenader, går ut och ”hittar på” saker. Jag försöker och gör mitt bästa för att i alla fall vara någorlunda tillgänglig, social och delaktig i min och andras vardag!
Det äter på mig, mina försök att leva.
Det suger ut stora delar av min livsenergi att hela tiden låtsas som om allt är okej, som om jag mår bättre än vad jag gör. Jag känner att det blir för mycket, tillvaron, det blir för mycket med relationer och vänner!
Jag orkar inte!
Jag har ständigt dessa funderingar över om det ska se ut så här, resten av mitt liv och om det verkligen inte finns någonting att att göra för att underlätta livsflödet? Det kräver mod, lusta och energi att leva!
Jag vill inte falla mer, jag vill inte trilla igen, jag vill ha tillbaka mitt liv.

Och min fråga är ännu; Vad ska jag lära mig av detta? Vem ska jag bli av allt det här?

Röda rosenknoppar. 2Och vi behöver prata med varann.
Vi behöver tala om känslor, rädslor, trötthet och ilska!
Vi behöver samtala om sexualitet, tvåsamhet och egenansvar!
Jag vill inte ta ansvar, inte för dig och inte för någon! Och jag vill inte behöva vara den som skyddar, mjukgör och curlar för dig eller andra, för att jag själv ska slippa ångest och skuld, för att jag tror att du ska må dåligt över MIN situation! Och jag avläser det som tystnaden och det outtalade inte talar om för mig, och naturligtvis blir det fel! Naturligtvis blir det tokigheter och galenskap av mina hemmasnickrade förklaringar, men jag gör allt för att du och ni inte ska behöva känna ansvar för mig och för att jag trots allt vill klarar mig själv…
Och ändå… Jag vill att ni förstår. Jag vill att du ser mig! Jag vill bara att du och ni ska höra mig, förstå och sedan bara vara medvetna om hur min tillvaro ser ut, för varje dag är en bergochdalbana och somliga dagar är det fullständig nedförsbacke, emedan andra dagar tar sig försiktigt framåt och uppför… Och mina tolkningar av det du inte säger och berättar för mig, blir till monster under sängen om natten… Din och er tystnad blir till spöken, i hallen och garderoben…

Ta hand om dig därute i vintergatan!
Allt blir bra, så småningom och livet vänder! Min fråga är dock; Vad ska jag lära mig av detta? Vem ska jag bli av allt det här?

Tack för din tid och din uppmärksamhet!
Väl Mött / Arthur
(Bilder och Foto; ”Sommarbilder” / Arthur)

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s