Kaffe i morse. Inomhus förstås! Det var för rått och kallt. Jag är hemma hos mig och mitt i Bagarmossen. Jag får mer luft här! Jag kan andas på ett annat sätt. Det är bara jag och så den där ”kvarlevan” till ”spöke” som står och tittar på mig ibland, i ena hörnet av vardagsrummet.

Det sliter i mig, sorgen, ångesten och besvikelsen. Och… ilskan.
Jag är jävligt arg!
Hur kommer det sig att ingen ännu har hört av sig från Psykiatrin?
Det har gått över tolv veckor nu och ignoransen från psykiatrins sida är tydlig och total. De har glömt att de arbetar med människor! Vad är det för jävla fel på dem? Sover de om natten, efter gott utfört arbete, kan man fråga sig?
Jag har mejlat dem och jag har kontaktat alla jag kan kontakta, för att få fart på dem, men utan resultat. Boendestödjaren har ringt och jagat dem, men icke! Jag blir så förbannad och trött…
Omorganisationen som skulle bli så bra, smidig och bättre för alla patienter, är ett stort grymt misslyckande.
Och jag… Jag och många patienter med mig, sitter ensamma i båten av psykisk ohälsa och kan faktiskt inte göra så värst mycket! Inte mer än att kriga på, vara besvärliga och tjata, tjata och tjata…. Och bli arga och besvikna!
Och jag frågar mig återigen; ”När blev livet så här? När blev det så här geggigt, sörjigt och jäkla svårt”?
Kan jag få lyftas upp och ut igen, i friska luften och känna glädje och tänka att; ”Det är ganska schysst att leva”… Jag längtar tills dess, när jag verkligen vill leva! Dagen kommer, jag vet det! Allt i livet är övergående! Jag känner i magen att det blir bra! Det är en av anledningarna till att jag ännu är här!