Kaffe i morse. Inomhus förstås! Det var för rått och kallt. Jag är hemma hos mig och mitt i Bagarmossen. Jag får mer luft här! Jag kan andas på ett annat sätt. Det är bara jag och så den där ”kvarlevan” till ”spöke” som står och tittar på mig ibland, i ena hörnet av vardagsrummet.

14101978_1772644486326358_905329297_nDet sliter i mig, sorgen, ångesten och besvikelsen. Och… ilskan.
Jag är jävligt arg!
Hur kommer det sig att ingen ännu har hört av sig från Psykiatrin?
Det har gått över tolv veckor nu och ignoransen från psykiatrins sida är tydlig och total. De har glömt att de arbetar med människor! Vad är det för jävla fel på dem? Sover de om natten, efter gott utfört arbete, kan man fråga sig?
Jag har mejlat dem och jag har kontaktat alla jag kan kontakta, för att få fart på dem, men utan resultat. Boendestödjaren har ringt och jagat dem, men icke! Jag blir så förbannad och trött…
Omorganisationen som skulle bli så bra, smidig och bättre för alla patienter, är ett stort grymt misslyckande.
Och jag… Jag och många patienter med mig, sitter ensamma i båten av psykisk ohälsa och kan faktiskt inte göra så värst mycket! Inte mer än att kriga på, vara besvärliga och tjata, tjata och tjata…. Och bli arga och besvikna!
Och jag frågar mig återigen; ”När blev livet så här? När blev det så här geggigt, sörjigt och jäkla svårt”?
Kan jag få lyftas upp och ut igen, i friska luften och känna glädje och tänka att; ”Det är ganska schysst att leva”… Jag längtar tills dess, när jag verkligen vill leva! Dagen kommer, jag vet det! Allt i livet är övergående! Jag känner i magen att det blir bra! Det är en av anledningarna till att jag ännu är här!

14081435_1772644369659703_405734456_nKaffe i morse. Inomhus förstås!
Det var för rått och kallt.
Jag är hemma hos mig och mitt i Bagarmossen. Jag får mer luft här! Jag kan andas på ett annat sätt.
Det är bara jag och så den där ”kvarlevan” till ”spöke” som står och tittar på mig ibland, i ena hörnet av vardagsrummet.
Det stör inte, men han borde gå ”hem” till sig.
Det är ingen jag känner…

Jag har köpt ett nytt skrivbord.
Ett vitt, från IKEA. Ett väldigt litet skrivbord. Inte många kronor alls, men det ger ångest och skuld, för jag har handlat det på kredit! Fy på mig!
Och jag som precis börjar få ordning på ekonomin igen, tack vare min Boendestödjare som ringt runt, fixat och ordnat! Om några månader och med lite kamp och eftertanke, så ser det ut att ordna sig!
Jag har lovat att inte använda mina kreditkort eller avbetalningar, men vad gäller summan för skrivbordet, så kommer det inte att märkas på mina månatliga betalningar till IKEA, så kanske att det är okej ändå!?14081091_1772644462993027_1148531459_n
Jag begriper inte varför jag känner skuld, när jag faktiskt har räknat på det och känner att det rent ekonomiskt är helt okej! Kanske för att jag lovat? Kanske för att skulden till företaget ändå blir lite mer och lite större?
I vilket fall så har jag gjort det och jag har en plats i rummet där jag kan sitta och skriva ordentligt och dricka mitt kaffe på morgonen.
Det blir bra… Det är okej! Det gör förmodligen inte så himla mycket! Det får dessutom fungera som matbord också, så slipper jag sitta i soffan och äta, skriva och fixa med mina mejl och min fina blogg…
Trots allt; Jag är nöjd!

Jag träffade en av mina allra bästa vänner under dagen idag, min Chilenska färgstarka och kryddiga väninna.
Vi skulle ha umgåtts hemma hos mig och ätit mat, tittat på teve och bara pratat om bra saker och vi skulle ha tagit en promenad i skogen…
Det blev en dag av fullständigt o-planerande avstickare istället!
Det blev utflykter till loppisar och till Myrorna i Skärholmen, på andra sidan staden. Några bussresor och några promenader tillsammans…14081278_1772644366326370_911089673_n
Det var trevligt och roligt. Jag var oerhört trött och sorgsen, men det fick vara så! Jag fick svårt att prata och finna orden, ju senare dagen led och jag somnade sedan på bussen hemåt, men det funkade ändå!
Det kommer surt efteråt… Det får vara så! Det kanske är värt det?

Och det är härligt att få umgås med henne, för hon känner mig så väl och i hennes sällskap är allt okej. Jag är okej och jag får och kan vara stirrig, virrig och ledsen.
Och om jag somnar någonstans, så är det okej det med. Om jag börjar gäspa och tappa fokus, så är det också okej, för hon vet vem jag är och hur jag faktiskt mår…
Jag somnade som ett barn på soffan när jag väl kom hem och vaknade ganska sent och bestämde mig för att ligga kvar i soffan och se på en film.

14081451_1772644459659694_1194676070_nAv min väninna fick jag biobiljetter. Två stycken! Och jag som inte har varit på bio på evigheter. Det får bli ett biobesök under någon veckodag och mitt på dagen, för det är inte så mycket biobesökare då och jag slipper bli stressad och nervös.
Men det var roligt att just jag fick biljetterna! Tacksamt och en av dagens små pärlor att spara på!
Och nu kan jag bjuda min man och kärlek på bio! Det är länge sedan jag kunde det… Så jäkla kul och uppskattat av mig, och min Kryddiga väninna blev glad att hon kunde ge mig lite glädje och någonting att se fram emot.
Jag uppskattar och älskar henne.
Hon är mer som en syster och en i familjen, än vad hon är vän och ”kompis”.

Tack för ordet och tack för din uppmärksamhet! På återläsande och var rädd om dig därute i verkligheten!

Väl Mött / Arthur
(Foto; Arthur. Lite spontana bilder på mitt fina och mysiga hem i Bagarmossen!)

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s