När jag somnar trygg på natten, med huvudet mot kudden, under mitt täcke av dun och trygg bakom ryggen på min kärlek och bästa vän, då finns de människor som inte vet var de ska sova.
Då finns de människor som sover direkt på marken, på grus, lera och asfalt.
De finns människor som sover med sina familjer och sina barn under bar himmel och inte har mer att vila sitt huvud emot, än den packning de bär med sig.
De har ingen filt att värma sig med. De är många som dör, under natten.
Ingen räknar dem så noga längre. Nyhetsuppläsarna hostar ur sig; ”Det var ett hundra tal”… Det var hundraen, för det var ett barn som dog den där natten av kylan…
När jag tar en promenad till affären, för att handla det jag behöver för att stilla min hunger och för att få energi att klara av mina dagar, då finns de människor som inte vet vad de ska äta, hur de ska äta det och om de kan äta någonting alls och får hela familjen mat och hinner någon att dö innan maten är inom räckhåll?
Hunger, ångest, svält och törst, får människor att gör det mest märkliga saker för varandra, sina anhöriga och mot andra. Fortsätt läsa