De är många som dör. Ingen räknar längre så noga. Nyhetsuppläsaren hostar ur sig; ”Det var ett hundra tal”… Det var hundraen, för det var ett barn som dog i det där lastutrymmet… Please! Tell me again, how hard your life is!

15615_10152970297980100_1024665897204792861_nNär jag somnar trygg på natten, med huvudet mot kudden, under mitt täcke av dun och trygg bakom ryggen på min kärlek och bästa vän, då finns de människor som inte vet var de ska sova. 
Då finns de människor som sover direkt på marken, på grus, lera och asfalt.
De finns människor som sover med sina familjer och sina barn under bar himmel och inte har mer att vila sitt huvud emot, än den packning de bär med sig. 
De har ingen filt att värma sig med. De är många som dör, under natten. 
Ingen räknar dem så noga längre. Nyhetsuppläsarna hostar ur sig; ”Det var ett hundra tal”… Det var hundraen, för det var ett barn som dog den där natten av kylan… 

När jag tar en promenad till affären, för att handla det jag behöver för att stilla min hunger och för att få energi att klara av mina dagar, då finns de människor som inte vet vad de ska äta, hur de ska äta det och om de kan äta någonting alls och får hela familjen mat och hinner någon att dö innan maten är inom räckhåll?
Hunger, ångest, svält och törst, får människor att gör det mest märkliga saker för varandra, sina anhöriga och mot andra.
De är många som dör. Ingen räknar längre så noga. Nyhetsuppläsarna hostar ur sig; ”Det var ett hundra tal”… 
Det var hundraen, för det var ett barn som dog i den där dagen… Please! Tell me again, how hard your life is!

14 - 1När jag åker bil, en lånad förstås, en blå, och vet att jag kommer fram tryggt och säkert och vet hur min färdväg ser ut, då finns det de som åker bussar, lastbilar och långtradare genom vår värld, utan att veta var de ska, hur de ska ta sig dit och om de ens överlever färden. 
Som packade djur, lastas de på i främmande krigsdrabbade svältande länder, med hopp om frihet, lycka och trygghet, utan att ens förstå att de kan dö på färden genom länder där de inte ens är önskvärda.  
Själv kan jag njuta av min bilfärd. Veta att jag är trygg och att jag kommer fram dit jag är på väg. 
Jag har tur! Jag bor redan i ett av de där länderna med trygghet, lugn och ro och mat att äta. Ett av de länder som börjat tvivla…
För de är många som dör, av all de som flyr!

Ingen räknar längre så noga. Nyhetsuppläsarna hostar ur sig; ”Det var ett hundra tal”… Det var hundraen, för det var ett barn som dog i den där långtradaren… 

När jag, tillsammans med goda vänner är ute och seglar på Mälaren, i en stor vacker segelbåt av trä, då finns det de människor som tar sig över haven i trånga lastutrymmen, i luftfyllda plastbåtar och små båtar av trä. 
De har betalt dyra pengar för sin överlevnad och de vill bara få komma bort och bortom allt det som är helvetet på jorden!
Men många överlever inte. 
De kvävs. De dör av törst. De når aldrig land igen. De hoppades på trygga famnar, vänlighet och en fristad någonstans, men livet lämnade dem på okända vatten.
Och själv jag tar ett kallt glas, av mitt medhavda mineralvatten, och njuter av solen.

De är många som dör. Ingen räknar längre så noga. Nyhetsuppläsaren hostar ur sig; ”Det var ett hundra tal”… 
Det var hundraen, för det var ett barn som dog i det där lastutrymmet… 

tumblr_mtonk8r0wG1r0anl7o1_500När jag badar, med mina nyvunna goda vänner, i en intilliggande insjö, njuter av medhavd mat, vatten och vet säkert att jag kommer hem igen, till mig och mitt trygga hem, då drunknar människor i haven och kommer aldrig mera hem och aldrig fram dit de hade önskat och hoppats på. 
De flyr ifrån ondskan, människors illvilja och hat. De vill få lugn och ro, kanske till och med trygghet. De begär alldeles för mycket? 
Och de finns människor som spolas upp på stränder av vit sand och de får aldrig mer avnjuta ett bad i en insjö med goda vänner. 
De kommer inte få veta vad trygghet är och det kommer aldrig fram till hoppet och sin önskan om lugn och ro. De är många som dör.

Ingen räknar längre så noga. Nyhetsuppläsarna hostar ur sig; ”Det var ett hundra tal”… Det var hundraen, för det var ett barn som dog på det där havet… Please! Tell me again, how hard your life is!

När jag slår mig till ro om kvällen, framför teveapparaten med en stor kopp te och ser på världen från andra sidan av den, då slår det mig, i magen och rakt i ansiktet, vad är det som händer omkring mig?
Hur kommer det sig att hela världen kokar av missunnsamhet, mitt, mitt och mitt, och varför ska människor utestänga andra som saknar allt, inte har ”vår” hudfärg och inte heller har någonting att erbjuda?
Varför tjatar människor om att det måste ”tas upp till diskussion”, ventileras och ”våga talas om”, när det i ärlighetens namn inte alls finns någonting att diskutera? 
Vad finns att diskutera!?  Så jäkla dum är väl inte människan!? 
Använd dina ögon och dina sinnen och se! Titta på vad det är som händer! 
I hela världen!
Öppenheten om flyktingpolitiken och diskussionerna om densamma, kan fortgå i det oändliga! För ska vi hjälpa till eller inte? Har vi råd? Finns det verkligen plats? Har vi verkligen mer utrymme i det här landet? Jag har tur, som sagt, för jag bor redan i ett av de där länderna med trygghet, välfärd, lugn och mat att äta. Ett av de länder som har börjat tvivla…

Och kom aldrig och säg till mig att jag lider av paranoia, har konspirationsteorier, när jag kan min historia och vet ondska är när jag ser den! 
Det finns ingenting att diskutera! Det är inte människors tystnad som är problemet! De är de som gapar högst, som alltid hörs mest!

Jag är en stolt svensk, vilket också kan diskuteras, för jag är snarare en ”gatukorsning”, men min stolthet ligger mellan allt detta elände, när jag vet att vi i Sverige tar emot så många behövande vi kan! Hjälper till och försöker… Men Sverige och Svenskarna börjar att tvivla och missunnsamheten, avundsjukan och mitt, mitt, mitt, har fått ett ansikte 
Vad finns att diskutera? Vad är det vi behöver ventilera? Egentligen?
Rasister, Sverige Demokrater och fascister har visat sitt fula tryne länge nog och jag vet vad jag vet och är inte dum! Jag kan läsa! 
Jag kan se nyheterna och jag vet när journalister och skribenter undviker, förvränger och skriver om sina texter. Och knappast till flyktingarnas fördel!  
Människor dör överallt. Många människor. Och… ingen räknar längre så noga. Nyhetsuppläsarna hostar ur sig; ”Det var ett hundratal”… 
Det var hundraen, för det var ett barn som dog under natten, medan vi tjafsar om vi ska hjälpa till eller inte… 

Och själv… Jag somnar trygg i natt, på min mjuka kudde, under mitt duntäcke, med min kärlek och bästa vän, mätt, otörstig, nöjd och trygg.
Och… ingen räknar längre så noga. Nyhetsuppläsarna hostar ur sig; ”Det var ett hundratal”… 
Jag överlevde den här dagen också!
Please! Tell me again, how hard your life is!

/ Arthur (Bilderna är hämtade via Google’s Bildsökning/Databas)

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s