Jag ska vara stolt som sjutton! Men jag vill ju inte förhäva mig, för jag är en försiktig man och ska inte ta plats, men visst fan är det värt att stoltsera med? Allra helst när ganska många i min dåvarande omgivning förväntade sig att jag skulle dö…

14111563_1775107082746765_483769447_nSomnade tidigt på soffan och vankande tidigt i morse, men i sängen tack och lov.
Trött förstås, men kände ändå att det vaknat lite liv i den här kroppen. Det var en skön känsla!
Jag observerar mig själv och inväntar alltid den där välkända håligheten som nästan alltid kommer i vägen under dagen, och samtidigt så försöker jag verkligen att bara vara i det där energiknippet som är och då börjar huvudet att snurra förstås!
Jag känner en sak, tänker på en annan och oroar mig för en tredje.
Tänk om det ändå vore så enkelt att bara låta det vara… Jävla skit!

Jag är glad för min nykterhet.
Igår kväll kände jag mig lite stolt och nöjd med tankarna på att det snart gått tre hela år av drogfrihet för mig. Tre år! Ja, det först till jul, förstås, men ändå! Jag ska vara stolt som sjutton! Men jag vill ju inte förhäva mig, för jag är en försiktig man och ska inte ta plats, men visst fan är det värt att stoltsera med? Allra helst när ganska många i min dåvarande omgivning förväntade sig att jag skulle dö…

14159110_1775058422751631_138925535_nOch jag funderade över det där första året, som var så jäkla jobbigt och arbetsamt och jag tänkte på alla de som gick bort på vägen emot min egen nya tillvaro utan alkoholen, (som alltid vill jag ”pinpointa” att alkohol ÄR en drog!) och det slog mig med sådan kraft, att det är så många därute i verkligheten som precis ska påbörja, eller har påbörjat, sin resa och har allt det där oerhört maktlösa framför sig och med detta kände jag mig nöjd och ännu stoltare.
Jag fixade det ju! I alla fall det allra värsta! Hur det än är och oavsett hur det känns, så är jag ju på väg, eller hur…

Och ja, det värsta är ju över för mig, även om suget kommer ibland…
Inte suget efter själva drogerna, utan suget efter effekten de ger.
Tystnaden, lugnet, rofylldheten och flykten…
Och hela tiden, den där första tiden, så var allt mitt mående, all min värk i kroppen och allt det som snurrade i skallen, bara abstinens och kroppens försöka att återhämta sig. Alla skyllde på det och jag blev bara tröttare, ledsnare och än mer orkeslös!
Det var först när jag passerade målsnöret, med några månader, ett år, som läkaren på Beroendemottagningen insåg att; ”Det är någonting som inte stämmer här”… Och med detta blev det utredningar, kartläggningar och undersökningar och summa summarum och lite hipp som happ; Jag är Bipolär och har även ADD.
Och det stör inte mig! Inte alls.14088876_1775058876084919_1915761200_n
Som jag berättat för dig tidigare, så är det ganska skönt att ha fått en förklaring kring mitt missbruk och ett klarläggande till varför jag gjort som jag gjort och varför mitt missbruk blev så oerhört förödande.
Men sedan att få hjälp, samtalsterapi och medicinering, som ska hjälpa mig att komma ut ur min depression, är totalt omöjligt som du vet vid det här laget, och jag väntar, väntar och har väntat i snart ett och ett halvt år, på att få hjälp, stöd och ”räddning”, och jag lär få vänta lite till.

Jag har tänkt ge upp, tro mig. Det har funnits dagar när jag inte har gått utanför dörren, för att jag har haft tillitsbrist till mig själv och tänkt att i ett obevakat ögonblick och i ett ögonblicks ingivelse, så skulle jag mycket väl ha kunnat…
De där funderingarna har lagt sig något, men det är en kamp att känna mening, mål och ”varför lever jag överhuvudtaget”, varje dag!
Mening? Mål? Glädjen? Kärleken? Syftet?
Meningslöshet och döden…
Men så ibland, som tidigt i morse när solen var på väg upp, så kände jag igen den där glöden i magen… Glöden av energi, och glöden av att ”det är okej”!

14159056_1775058149418325_423259726_nJag har druckit en del del kaffe och ännu mera vatten.
Jag har lapat sol och värme. Det har varit så oerhört vackert väder. Och jag är väldigt glad för vädret, för jag trodde som sagt att hösten redan var här och sommaren redan slut.
Men, jag kan njuta lite till, promenera, sola på balkongen om jag vill och umgås med katterna.

Jag är fortfarande i Alby, men ska åka hem till mig under morgondagen.
Det är lite att fixa med inför loppisen på Söndag.
Det ser ut att bli fint vänder då också. Jag hoppas att det går bra. Lite oroad och nervös är jag faktiskt, men det blir jag ju alltid! Det räcker med att åka buss eller tunnelbana så blir jag nervig, stirrig och ängslig.
Man lär sig att leva med det också, ungefär som man lär sig att leva i gegga och mörker… för man vänjer sig tyvärr med det också och glömmer bort, efter något år, hur det var att vara glad och lycklig!

Ta hand om dig därute i världsalltet!
Tack för din tid och din uppmärksamhet och på Återläsande!
Väl Mött / Arthur

(Foto/Bilder; Arthur)

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s