Frågan som finns hos mig är varför man inte kan fortsätta att vara glödande, passionerad, älskande och mer omhändertagande med varann, utan man blir mer van, accepterande… och slarvar snabbt bort samtal, ärlighet och bekräftelsen av varandra och gentemot varann…

14112138_1775876166003190_2121781118_nTidigt i morse satte jag mig på balkongen i Alby, tittade på himlen som färgades svagt rosa och orange när solen gick upp och drack mitt svarta kaffe. Jag fick mysigt sällskap av en av katterna, som spinnande lade sig tillrätta under balkongstolen. Det var njutbart…
Jag tände några ljus, avnjöt en cigarett och värmde tårna under en stor pläd.
Jag borde sluta röka.
Jag borde motionera mera.
Jag borde vara snällare… mot mig själv.
Jag borde åka hem till mig.

Jag drömde om min kärlek och nuvarande partner inatt. Han hade funnit någon annan. Jag var inte förvånad, inte i drömmen och inte heller när jag vaknade, för vem orkar i längden med någon som inte vill någonting, som inte orkar någonting och som blivit ett förbannat gnäll-monster?
I morse kändes det inte så mycket höst. Det var skönt.
Friskt och svalt, men det doftade inte höst…

14169484_1775876122669861_1890802013_nPå Tisdag ska jag till Psykiatrin!
Jag hoppas att jag ska till Psykiatrin, för man vet ju aldrig!
De ombokas, avbokas eller så blir det fel tid och dag. Det händer ju hela tiden!
Jag ska väl egentligen låta det vara oskrivet, men det trasslar mest hela tiden och jag borde faktiskt ha givit upp, men hoppet vaknar alltid till liv!
Hoppet tänds alltid lite svagt, svagt, och jag tror ändå att det kommer en lösning och det kommer att komma en raksträcka snart! Jag vill ju så gärna få ordning på tillvaron och jag vill verkligen få börja arbeta igen och jag vill verklige vara vid liv och vara levande!
Märkligt egentligen, att jag hoppas och tror fortfarande, för med mina facit så borde jag ha tappat tron och hoppet för länge sedan.
Jag ser det dock positivt, att jag ännu har lite hopp, för det kan ju bara innebära att det finns en del positiv livskraft kvar i själen?
Tron och hoppet är väl det sista som lämnar människan? I magen har jag en känsla av att det kommer att bli bra.
Tålamod bara! Tålamod och tro…  Fortsätt läsa