Frågan som finns hos mig är varför man inte kan fortsätta att vara glödande, passionerad, älskande och mer omhändertagande med varann, utan man blir mer van, accepterande… och slarvar snabbt bort samtal, ärlighet och bekräftelsen av varandra och gentemot varann…

14112138_1775876166003190_2121781118_nTidigt i morse satte jag mig på balkongen i Alby, tittade på himlen som färgades svagt rosa och orange när solen gick upp och drack mitt svarta kaffe. Jag fick mysigt sällskap av en av katterna, som spinnande lade sig tillrätta under balkongstolen. Det var njutbart…
Jag tände några ljus, avnjöt en cigarett och värmde tårna under en stor pläd.
Jag borde sluta röka.
Jag borde motionera mera.
Jag borde vara snällare… mot mig själv.
Jag borde åka hem till mig.

Jag drömde om min kärlek och nuvarande partner inatt. Han hade funnit någon annan. Jag var inte förvånad, inte i drömmen och inte heller när jag vaknade, för vem orkar i längden med någon som inte vill någonting, som inte orkar någonting och som blivit ett förbannat gnäll-monster?
I morse kändes det inte så mycket höst. Det var skönt.
Friskt och svalt, men det doftade inte höst…

14169484_1775876122669861_1890802013_nPå Tisdag ska jag till Psykiatrin!
Jag hoppas att jag ska till Psykiatrin, för man vet ju aldrig!
De ombokas, avbokas eller så blir det fel tid och dag. Det händer ju hela tiden!
Jag ska väl egentligen låta det vara oskrivet, men det trasslar mest hela tiden och jag borde faktiskt ha givit upp, men hoppet vaknar alltid till liv!
Hoppet tänds alltid lite svagt, svagt, och jag tror ändå att det kommer en lösning och det kommer att komma en raksträcka snart! Jag vill ju så gärna få ordning på tillvaron och jag vill verkligen få börja arbeta igen och jag vill verklige vara vid liv och vara levande!
Märkligt egentligen, att jag hoppas och tror fortfarande, för med mina facit så borde jag ha tappat tron och hoppet för länge sedan.
Jag ser det dock positivt, att jag ännu har lite hopp, för det kan ju bara innebära att det finns en del positiv livskraft kvar i själen?
Tron och hoppet är väl det sista som lämnar människan? I magen har jag en känsla av att det kommer att bli bra.
Tålamod bara! Tålamod och tro… 

14111611_1775876162669857_172376298_nJag håller på att skriva en bok, en roman.
En timma om dagen avsätter jag för den.
Det blir ingen kriminalroman och absolut ingen thriller eller skräckroman i Stephen Kings anda. Nope!
Det blir en bok om äldre kvinnor och en ung man på ett kafé!
Jag vet inte varför, men historien vill blomma ut och skrivas och jag vet att det låter pretentiöst att skriva så där, att det finns en växande historia och en stark berättelse som ”vill komma ut”, men den finns där och vill skrivas och jag tror uppriktigt att det kan bli både bra, jäkligt rolig och underhållande!
Jag ska be en barndomsvän, i sinom tid, att korrekturläsa det hela och komma med infallsvinklar, idéer, förslag om förändringar, för just hon hanterar det svenska språket med fingertoppskänsla och kunskaper som jag själv inte besitter!
Jag tror på den, jag gör verkligen det, och jag ger ut den själv om ingen annan gör det åt mig…
Dock har den där skrivartimmen om dagen blivit avställd emellanåt till ”förmån” för mitt förbannade mående, men intentionen är att jag ska försöka att skriva på berättelsen lite i taget. Den ska bli av. Punkt!

14171925_1775876119336528_460150529_nNå väl…
Det är Söndag redan.
Min kärlek och man har haft sin lediga helg och ska börja arbeta i morgon och det känns alltid lite jobbigt och ångestfyllt, för mig, för jag vill alltid ha lite mer, jag vill alltid njuta lite till och jag känner alltid att vi borde prata mer med varann och jag tänker allt som oftast på att vi borde älska varann mera, uppskatta varann mer och verkligen njuta av varandras sällskap.
Men det blir väl slentrian av de flesta relationer? Det blir väl mer av ”vardag” och att ta ”varann för givet”, än att verkligen försöka att bygga vidare på någonting fint, bra och vackert! Har jag fel?
Frågan som finns hos mig är varför man inte kan fortsätta att vara glödande, passionerad, älskande och mer omhändertagande med varann, utan man blir mer van, accepterande och för-givet-tagande, och slarvar snabbt bort samtal, ärlighet och bekräftelsen av varandra och gentemot varann… Och så går dagarna, som blir veckor och år! Och man börjar fundera över hur livet, ens tvåsamhet och kärlekshunger, ska kunna bli och vara än mer genuin, än mer ärlig och sann, och hur man ska finna nya vägar och nya mål, för att inte hela relationen ska gå i stå.
Och jag tänker… Är det mitt fel?14111840_1775002989423841_629200884_n

Är det jag som brister, när jag själv inte orkar bjuda in till djupare samtal och mer glödande ömhetshunger?
Är det jag som borde få relationen, ja alla mina relationer faktiskt, att bli mer färgrika, ärliga och tillitsfulla?
Ligger ansvaret hos mig?
Är jag mindre bra på att bjuda till och verkligen försöka att vara allt det som jag önskar av min man och kärlek och alla de andra som finns i mitt nätverk av vänner och familj?
Det krävs alltid två för att dansa tango! Det krävs alltid två för att få summan av en tvåsamhet?
Det tål att tänka på… Och känner jag att jag gömmer mig bakom mitt mående och min depression och önskar bara att få bli omhändertagen, förstådd och omhuldad!
Se mig! Älska mig!
Håll om mig och riv sönder allt det, som gör så ont i kroppen och själen!
Hjälp mig att bli en bättre version av mig själv!
Hjälp mig att se mig själv och mitt värde, för jag har tappat bort mig själv i allt det svarta…
Är det, uppriktigt, mitt fel att det inte blir bra, att det inte blir mer sant och ärligt? Är jag orsaken till att mitt eget liv och mitt eget livsflöde inte tar sig framåt, när jag inte ens klarar av att berätta och önska det jag behöver och vill?
Älska mig! Älska mig! Jag går sönder här…

Jag slits i stycken…
Jag orkar bara inte just nu och det är förmodligen där jag brister, i orkeslösheten och livsoviljan, och det är förmodligen där som jag blir tigande, tyst och ensam med mina tankar och funderingar… För att jag inte orkar mer och för att livslusten är slut…

All kärlek till dig som läser!
Var rädd om dig!
Verkligheten är ganska krass, ironisk och tuff…
På återläsande / Arthur

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s