Mejlet… jag ångrar inte att jag skrev det, men jag sammansatte mejlet i affekt och jag skrev ned det väldigt hastigt, känner jag, och upplever nu när jag läser det hela, att jag inte är, eller var, särskilt tydlig.

Det blir kaos i mitt huvud, när jag hoppas och tror att det kanske kommer en lösning, och när jag precis befinner mig på målsnöret, så faller allt och jag tumlar ner på knä och jag blir så djupt ledsen. Jag hamnar i ett tillstånd av; Var tar jag vägen! Kan någon krama om..?

Jag förstår inte varför det där falska hoppet alltid vaknar till liv, igen och på nytt, varje gång som jag blir ”lovad” saker och ting och när jag blir garanterad att ”nu ordnar vi det här”.

Jag förstår inte hur det kommer sig att det slarvas, ignoreras och är så fullständigt vårdslöst inom psykiatrin och jag begriper inte hur det kommer sig att jag som patient inte blir ordentligt omhändertagen, omhuldad och understödd av de som finns där ute i vården och som ska vara de som lyssnar och som ”egentligen” ska besitta kunskapen om människan och psyket!
Jag förstår inte!? Är jag för dum i huvudet?
Jag får inte det här att gå in i mitt tröga huvud! Som att slå skallen blodig, mot en stor betongvägg… 

Jag ångrar inte mejlet jag sände igår och jag ångrar inte att jag skrev det, men jag sammansatte mejlet i affekt och jag skrev ned det väldigt hastigt, känner jag, och upplever nu när jag läser det hela, att jag inte är, eller var, särskilt tydlig.
Det blev rörigt och det blev mest anklagelser emot vården och psykiatrin.
Men å andra sidan…
Jag har inte gjort något fel eller orätt, jag är ”bara” den som hamnat mellan stolarna och kommit i kläm, i ett system inom sjukvården som är förbannat sjukt, infekterat och snedvridet, och jag sitter i skruvstädet och krigar mot någonting som är så mycket större och mäktigare än vad jag är, eller du, och som vi inte kan rå på; Pengar och människors strävan efter makt och herravälde!
Vi vet ju hur det ser ut med människors maktlystnad och strävan efter pengar och herravälde över andra individer!

Det ska sparas pengar.
Det omorganiseras.
Det ska fördelas och det ska ”jämnas ut” inom alla ansvarsområden i psykiatrin.
Och här kommer även vårdcentralerna in och spelar en betydande roll numer, för även de är tilldelade att ”avlasta” psykiatrin och kunna ge alla de patienter som söker sig till mentalvården för hjälp, en hand på vägen.
Den psykiska ohälsan växer som en infekterad svulst i landet Svedala! Fler och fler söker sig till vården för hjälp och räddning ut ur sin stressiga och uppjagade vardag! Och det man gör från landstingets sida, är att man sprakar igång besparingar och man skär ner, tar bort och omorganiserar.
Och i samma andetag som man gör det, så säger alla politiker, myndigheter och inblandade inom landstinget i Stockholm; Att detta är endast för patientens bästa, att det ska bli och vara så smidigt som möjligt och att det ska underlätta för alla parter som är inblandade.
Det är ren lögn! Herregud vilken dynga!
Det är bara en snyggare version av; Vi skiter i vilket! Vi ska spara pengar och om det blir på bekostnad av de svagare människor, B-människorna, som ändå inte är kapabla att tillföra någonting, så spelar det ingen större roll. Ut-konkurrens är bra och elitmänniskan är de som räknas och som skall stå först i ledet.

Det som sker med besparingar och omorganiseringar, är att patienterna skyfflas runt och att psykiatrin inte vill ha, inte behöver, och inte heller önskar fler själar, att ta hand om. Bort med dem! Sänd dem vidare till nästa instans! Skicka remissen till månen, det fungerar det också…
De söker ständigt andra instanser som de kan lägga ansvaret på. De söker andra vägar att gå, för att själva slippa ansvaret som läkare, samtalsterapeuter eller sjuksköterskor och då lägger de ansvaret hos någon annan och passar dessutom på att åberopa ”patientens fria vilja”, om det skulle gå så galet att vårdtagaren hoppar från Västerbron.

Remiss till vårdcentralen, från psykiatrin. Vårdcentralen sänder remissen till psykiatrin i retur, för bedömning. Remissen sänds en sväng till, till den eventuella enhet i Stockholms Stad som kanske passar vårdtagaren utifrån eventuella diagnoser och/eller problematik.
Remissen kan också skickas till Socialförvaltningen och kommunen, beroende på hur ”illa det är”! Kommunen kanske måste göra ”insatser hos vårdtagaren” och där kanske ”problemet” löser sig? Om inte? En ny sväng via Vårdcentralen, psykiatrin för bedömning o.s.v…
Och… i den nya omorganisationen finns de enheter i staden som specialiserat sig inom till exempel ADD och ADHD.
Någon annan enhet inom Stockholmsstad skall se till att ta hand om de patienter som är deprimerade och nedstämda! Och ytterligare en instans skall ta emot de som är bipolära eller lider av återkommande psykoser och manier.
Det finns mottagningar specialiserade inom Neuropsykiatri och de instanser som skall ta hand om de människor som lider av Aspergersyndrom, Autism eller tvångssyndrom och tvångstankar. Ja, du förstår kanske själv var jag vill komma med detta?

Om jag vidareutvecklar det där… En enhet för vårdtagare med diagnosen ADD/ADHD ligger ute i Hagsätra, och en annan enhet har hamnat på andra sidan av Söderförort i Stockholm, Skarpnäck, och de tar hand om oss med Bipolära drag!
Och innan någon vet vad man hör hemma och var man skall vända sig, så hinner många, många, patienter att gå ner sig ordentligt!
För… är det som i mitt fall och hos mig själv, som är dubbeldiagnostiserad, så blir det svårt att avgöra vilken av diagnoserna som är ”dominant” och påverkar den andra diagnosen! (Hänger du med? Jag vill inte vara nedlåtande, men det blir lätt rörigt!)
Och vilken av mina två diagnoser är det som behöver behandlas och få ”omsorg” först och främst, och vilken av dessa två är aktör i min depression? Det är dessa frågor som skall besvaras!
Har jag otur, med min sociala fobi och rädsla för bussar och tunnelbanan, så kan en av mina ”hjälpinsatser” hamna ute i Hagsätra, där de tar hand om de med ADD, för att sedan bli kallad till Skarpnäck, där de ser över Bipolaritet och depressioner.
Det är väl fiffigt!? Allra helst när de finns dagar då jag inte ens lämnar sängen eller mitt hem!
Och… Det skulle även mycket väl kunna bli så, i en förlängning, att vårdcentralen tar över medicinering och hjälpmedel för min räkning och då är jag återigen på hemmaplan, i Bagarmossen. Visst är det bra? Många människor att lära känna! Många att knyta kontakter med och ännu fler att berätta, förklara och tala om hur livet far fram med mig! Det är bra för patienter med psykisk ohälsa att vara social och röra sig bland andra människor! 
Det känns väl som om de underlättar för patienterna!
Oerhört genomtänkt och lättfattligt!

Dessutom har man infört nya sekretessregler, vilket gör att ingen korrespondens skall ske via mejl eller sms, utan endast via telefonen eller snigelpost, detta för ”patientens säkerhet och skydd”!
Skitsnack säger jag!
Det där nya reglerna försvårar för väldigt många att söka hjälp och kontakt med psykiatrin, eftersom samtal i telefonen inte tillhör de göranden som en psykiskt lidande människa lyckas med att utföra.
Dessutom, vilket kan låta som paranoia från min sida, så inleds de där samtalen till psykiatrin med lång tystnad från personalens sida, för att få vårdtagaren att tala och/eller lägga på… Vips och hej hopp, så är de av med ytterligare en vårdtagare! De är förbannat hala inom psykiatrin och de har förmodligen fått gå samma charmkurs i hur en patient skall behandlas, för att undkomma dem!

Och många är de som ger upp och många är de som saknar hjälp.
Många är de som är totalt ensamma i sin psykiska gegga!
Jag har min Boendestödjare!
Jag har en kvinna i mitt liv som hjälper mig ständigt och som är på min sida.
Det finns människor i min omvärld som kan och vill hjälpa mig, så jag har tur…
De som är ensamma och de som lidit länge utan att våga göra någonting åt det, har mångdubblats och detta för att psykiatrin bemöter psykiskt sjuka som de gör; Undvikande, ignorant, frånstötande och isolerande! De vill inte och de behöver inte fler patienter!
De är så många som far illa där ute… oerhört många…
Och så finns det de som accepterar att deras liv blivit så här! Att livet blivit mörkt, geggigt och svart…
Det finns de patienter som inte ens vet att de är sjuka och behöver hjälp, men ändå inte skulle våga vända sig till psykvården och där… där faller allting  för de sjuka och där kommer sjukvården undan med mängder av pengar och förkortande av vårdköerna!
De är förbannat hala inom psykiatrin och de försöker göra vad de kan för att göra sig av med armén av behövande patienterna, de som ber om hjälp och stöd…
Det finns inte plats, det finns inte pengar och utrymme!
Psykiatrin vill inte ha mer arbete, för de har ändå att göra…
Kriget fortsätter! Detta måste lösa sig! Jag måste ju få hjälp!
Om ytterligare ett år kanske?

Amen / Arthur
(Foto/Bilder; Arthur)