Jag försöker att acceptera den och känna mig till freds, men jag har alltid varit missnöjd och önskat mer eller annorlunda för min kropp. Jag är inte ensam om det här…

Det regnar. Det har regnat hela dagen! Det blev inget kaffe ute i morse.
Det blev inte heller någon loppis för mig under gårdagen.
Jag ville inte. Jag orkade inte. Jag blev för orolig och trött.

Söndagen spenderade jag istället med katterna och min man.
Sov en hel del och såg på riktigt dålig amerikansk film. Där gick en och en halv timme åt helvete.
Dessutom blev det härligt dålig mat, i form av pizza och senare även en del godis.
Jag kan bara inte låta bli det där härliga sockret, och frågan är om man ska hänge sig åt det eller om man ska fortsätta kriget emot Sockertrollet?

Jag ska ju erkänna att jag i hela mitt liv fört kampen mot kroppen och dess illvilja, istället för att samarbeta med den och uppleva att vi trivts ihop, kroppen och jag.
Jag försöker att acceptera den och känna mig till freds, men jag har alltid varit missnöjd och önskat mer eller annorlunda för min kropp. Jag är inte ensam om det här, för vi är många, många därute som späker oss, kämpar och vill någonting annat med vår lekamen, än det vi faktiskt blivit tilldelat oss. Jag lär återkomma om detta, för det är ett erkännande och ett serverande av en tyst och genant sanning…
Detta, min vän, ÄR ett I-landsproblem, tro mig.
Förbannat pinsamt och beklämmande är det också, att erkänna och medge, att missnöjet med den fysiska gestalten fortfarande är en ständigt återkommande stötesten.
Är det inte märkligt hur mycket man, eller jag kanske, ännu påverkas av yttre attribut och andra människors utseenden?
Jag tycker ju att jag borde ha blivit mognare och äldre än så, men icke…
Jag skulle ju vilja skriva att jag är så mycket snällare emot mig själv numer, att jag vet hur jag på bästa sätt ska ta hand om mig, men jag kan inte göra det…
Sanningen är ju att jag vet med mitt sunda förnuft hur det är egentligen! I ärlighetens namn så har jag insikten och kunskapen om hur ”verkligheten ser ut”, men jag ”håller fortfarande på” och är förbannat elak emot mig själv… Kontroll och gamla fula mönster, som är svåra att bemästra och ta sig ur, styr ännu hela mitt tänkande och hur jag behandlar mig själv! Trist! Jag är tragisk!

När jag for mot mitt hem och min vrå i världen, Bagarmossen, fick jag ångest!
Nära nog tog paniken över, men jag klarade mig…
Andas, andas och ”tänk på andra bra saker”. Rör vid händerna, armarna och känn efter hur det känns… Andas.
Jag orkar inte alltid med detta, att lämna katterna, som jag älskar så vansinnigt mycket, och sedan åka buss eller tunnelbana för att ta mig hemåt! Jag tycker inte om människor och jag tycker inte om att trängas med andra…
Men, jag gör ju det jag måste och det jag ska, även om jag blir illamående, för jag måste ju ha livet i rullning och det måste ju fungera!
Jag får stå ut! Jag får bita ihop och ”låtsas som om”…
Och jag är en utmärkt skådis, för mitt yttre och min attityd till omvärlden återspeglar aldrig min ångest eller mina tankar kring döden och livet!
Jag skriver det igen, men det är svårt att leva, men ännu svårare att överleva…

Tack för ordet! På återläsande / Arthur

 

Frågan som finns hos mig är varför man inte kan fortsätta att vara glödande, passionerad, älskande och mer omhändertagande med varann, utan man blir mer van, accepterande… och slarvar snabbt bort samtal, ärlighet och bekräftelsen av varandra och gentemot varann…

14112138_1775876166003190_2121781118_nTidigt i morse satte jag mig på balkongen i Alby, tittade på himlen som färgades svagt rosa och orange när solen gick upp och drack mitt svarta kaffe. Jag fick mysigt sällskap av en av katterna, som spinnande lade sig tillrätta under balkongstolen. Det var njutbart…
Jag tände några ljus, avnjöt en cigarett och värmde tårna under en stor pläd.
Jag borde sluta röka.
Jag borde motionera mera.
Jag borde vara snällare… mot mig själv.
Jag borde åka hem till mig.

Jag drömde om min kärlek och nuvarande partner inatt. Han hade funnit någon annan. Jag var inte förvånad, inte i drömmen och inte heller när jag vaknade, för vem orkar i längden med någon som inte vill någonting, som inte orkar någonting och som blivit ett förbannat gnäll-monster?
I morse kändes det inte så mycket höst. Det var skönt.
Friskt och svalt, men det doftade inte höst…

14169484_1775876122669861_1890802013_nPå Tisdag ska jag till Psykiatrin!
Jag hoppas att jag ska till Psykiatrin, för man vet ju aldrig!
De ombokas, avbokas eller så blir det fel tid och dag. Det händer ju hela tiden!
Jag ska väl egentligen låta det vara oskrivet, men det trasslar mest hela tiden och jag borde faktiskt ha givit upp, men hoppet vaknar alltid till liv!
Hoppet tänds alltid lite svagt, svagt, och jag tror ändå att det kommer en lösning och det kommer att komma en raksträcka snart! Jag vill ju så gärna få ordning på tillvaron och jag vill verkligen få börja arbeta igen och jag vill verklige vara vid liv och vara levande!
Märkligt egentligen, att jag hoppas och tror fortfarande, för med mina facit så borde jag ha tappat tron och hoppet för länge sedan.
Jag ser det dock positivt, att jag ännu har lite hopp, för det kan ju bara innebära att det finns en del positiv livskraft kvar i själen?
Tron och hoppet är väl det sista som lämnar människan? I magen har jag en känsla av att det kommer att bli bra.
Tålamod bara! Tålamod och tro…  Fortsätt läsa