Jag var i oerhört behov av fysisk kontakt. Behövde kramar och smek. Och… sa jag det till min man, att jag behövde det? Sa jag till honom att jag bara skulle vilja ligga i hans famn och vila. Nej!

God morgon och god förmiddag.
Hur har vi det med kärleken idag? Brinner ännu lågan?

Det blev inte så många ord skrivna igår.
Jag parkerade vid datorn fler gånger och tänkte att någonting kort och fyndigt kan jag väl förmå mig att skriva om. Nope! Inte nåt’!
Och även om jag har ett litet ”lager” med inlägg, så kändes dessa inte aktuella eller ens intressanta att bjuda på, så då fick det bli en Blogglös dag.

Det var en trög och lite dyster dag för mig igår.
Det var absolut inte den där obehagliga svärtan som jag levt med så länge, men det var någonting som drog mig nedåt och bortåt…
Ingen förklaring till det! Tror jag…
Jag fann ingen orsak och jag grubblade inte så mycket över det heller. Det fick vara. En dålig dag bara!
Men… Det kan ha varit tröttheten som tog död på mig och humöret igår. Tröttheten… Denna ständiga följeslagare.
Det där som aldrig riktigt lämnar mig. Alltid trött och dåsig! (Medicinhelvete!)

Oj, vilken stolt far jag hade varit, när lilla Stina tjugotvå år kommit hem ifrån en filmad dokusåparesa, med Antibiotika i handväskan, för att bota Herpes och Gonorre…

I morse vräkte regnet ner.
Det blåste ordentliga höstvindar och inte en katt ville ut och ”lufta sig” på balkongen.
Det smattrade mysigt på fönsterblecken och det allra bästa den här morgonen var att jag kunde sitta innanför och titta ut.

Jag ramlade tidigt i säng i går och somnade innan huvudet nådde kudden, bildligt talat.
Däremot vaknade jag mitt i natten av mardrömmar och kunde inte somna om. Jag klev upp och tittade lite på teve.
Drack faktiskt en varm kopp kaffe och fick sällskap av en varm kattmage.
Det var skönt att sitta där i soffan och bara vara jag och katten. Det var lite mysigt att tända ett ljus, titta på riktigt dålig teve och distraheras av alla funderingar kring livets vara eller inte.

Jag minns inte vad jag drömde, men känslan satt kvar i kroppen länge och det var svårt att varva ner och landa i lugnet.
Jag satt där en stund och zappade från den ena kanalen till den andra och insåg hur mycket skit, på ren svenska, som visas på teve!
Det allra ”bästa” programmen är de där ”reality såporna” som sänds på snart sagt varje tevekanal på ett eller annat vis.
Ärligt? Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Jag har duktighetskomplex! Jag ska prestera. Jag har alltid varit duktig på att arbeta och ”göra rätt för mig”! Jag har svårt att se på emedan andra gör sig nyttiga…

Nu är sommaren slut.
De sista riktigt tidiga sommarmorgnarna på balkongen, med kaffe och katter, är slut och över. Fåglarna sjunger ännu lite grann, men de sjunger ganska tyst och lamt, men dock!
Det har varit en fin sommar.
Mycket sol. Mycket ljus och väldigt mycket frisk luft och utomhus.

Det är sorgligt att jag inte mått bra.
Det är synd att sommaren har passerat och att jag inte riktigt fått vara med.
Det bor en hel del tårar i det, att jag varit så ”sjuk”… Det finns skam också, men mest o-gråten gråt.

Jag försöker att angripa den där sorgen ifrån ett annat håll och tänker; ”Jag har fått möjligheten att vila, ta det lugnt, fundera och grubbla! Och jag har faktiskt, tack vare min fina uteplats i Bagarmossen och min mans fina balkong i Alby, kunnat vara ute och sova, vila och njuta av värmen och solen. Trots allt har det varit bra”!
Oavsett hur det har varit i själen, så har jag försökt och ansträngt mig att njuta, vara njutbar, sansad och även försökt att företa mig saker och ting.