Dagen startar med ett inlägg från den första September 2014. ”Mina ord har fallit ur min mun, som vatten, pärlor och svärta. Mina ord har tystnat”. Vackra ord och meningar… Kalla det för Lyrik eller Poesi… På återläsande! / Arthur

Det är mörkt i lägenheten. Tystnad.
Tyst. Stillsamt. Sinnesro.
Små gråvita tussar av damm, virvlar upp kring mina fötter. 
Änglars kvarglömda tofflor, över mina golv. Dammtussar.
Mitt ordningsammaste jag tillåter änglars efterlämnade spår virvla runt, leka lätt, runt mina fötter som i dans.

Änglar besöker mig. 
Du är en av dem, en av dessa med blodrött hjärta.
På besök i mitt liv. I min vrå av världen.
Går försiktigt över golv och mattor, för att inte störa lugnet. Barfota.

Smyger tyst, tyst.
Ett glas vatten i köket, botar muntorrhet, som om jag talat för mycket.
Säger inte mycket numer, har inget av vikt att delge.
Har talat för mycket om sorg, vemod och saknad.
Jag har berättat om tyngden, som besitter mitt hjärtas mitt och medelpunkt.
Mina ord har fallit ur min mun, som vatten, pärlor och svärta.
Mina ord har tystnat. 
Torr i munnen, torr i halsen. Muntorrhet, gav orden mig.
Ett glas vatten, vidare tillbaka mot värmen i sängen.
Mitt jag bor i ett vakuum. Mitt jag lever i en glasburk med lock. Ett lock utan andningshål. 
Hjärtat längtar, väntar och vill. Vill och saknar smek, ömhet och värme.
Min person, vågar inte, innehar inte mod nog, att möta brinnande hjärtan.

Ett blodrött hjärta, för mig. Igen… Skärvor av liv, återfinns i mina rum.
Vill foga dem samman, till en helhet och ett jag. 
Samlar samman delar och bitar, i min famn.
Skördar delar av glas, liv, likt söta frukter i en trädgård.
Ska foga samman detta splittrade, trasiga liv och älska igen.
Ett helt och komplett jag, ska jag skapa, med helhet och sammanhang. 
Hel, helhet och samlad. Jag, ett nav och mitt.

Trevande, famlande och fumlande, ner mellan varma lakan.
Kryper ner mellan varmt, vitt bomull och vilar. 
Mörkret omsluter mig.
Blundar. Sluter mina bruna ögon. 
Det är ännu mörkt.
Stillsamhet, sinnesro och lugn, delar dygnets tidiga timmar.
Vilar mellan varma lakan och tänker att, jag finns.

Jag lever, finns till…
En ängel tog emot min hand, så nu dansar jag inte ensam.
Dansar inte ensam, dessa tidiga morgontimmar.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s