Hörde han vad jag sa? Bad han, läkaren, om ursäkt för allt trassel och för att jag blivit lämnad ensam och för att jag fått kriga, tillsammans med min Boendestödjare, emot Goliat? Nej! Absolut inte!

13699983_10208321879859322_5838145267574607917_nStändigt dessa vänner och bekanta som jag springer på…
Dessa kamrater som jag antingen mött i behandlingar, eller i mitt eget jävla missbruk, eller också via sjukhusets vita korridorer.

Här om dagen mötte jag en gammal vän.
Jag har förmodligen skrivit om henne förut och jag tycker mycket om henne, men att se henne så ledsen och så riden av maran, blir för mycket för mig.
Jag blir maktlös. Jag blir så förtvivlad. Jag blir så förbannad och uppjagad…
Det är alltid, alltid, en påminnelse om hur livet i missbruket ser ut och är!
Och jag menar verkligen ser ut…
Missbruket har ansikten och det är verkligen ingen vacker syn. Dessa ansikten är sammanbitna, sorgfyllda, jagade, själlösa och härjade av missbrukets ständiga maktövertagande av tankarna och sinnet.
Alltid drogerna först, alltid finna lösningar för att få tillgång till mer och mer, och sömnlöshetens spår kring ögon, mun och käklinje, är så tydliga och grova.
Det går inte att dölja och det går inte att missa dem, ansiktena, och de finns överallt.
Jag ser dem ständigt och blir illa berörd, förbannad och ledsen.
Livet ska inte vara så där.
Livet ska inte behöva se så trasigt ut.
Livet ska vara så mycket mer, än att man är kidnappad av drogerna och nedkörd i misären och botten av livet.
Livet, som är så kort och så svårfattligt, ska levas så gott det går och det ska njutas och vara fint.

13932829_10208462743180817_1611394763888682667_nDet är många som är vilsna och de är många som inte riktigt kan och orkar leva, för livet är svårt för många och livet är för komplicerat för ett flertal.
Missbruket blir en bra tillflyktsort, en självmedicinering och själ-medicinering, och det blir ett ställe dit ingen når och ingen behöver komma på besök.
Att smita undan och lura livet… ett tag… För det kommer en dag hos de flesta missbrukare, då det är nog och då det måste räcka.
Missbruket och döden?
Livet och att leva?
Vägskälet som är så svårt och valen som torde vara så självklara, kan man tycka, är inte alls så enkla…

Jag själv har maktlöst sökt lösningar på mitt mående och mitt tillstånd i min drogfrihet, efter flera år av missbruk och själ-medicinering, och jag trodde ju till en början att det ”bara” vara abstinens och kroppen som skulle återhämta sig.
Det kanske det var också, till en viss del, men det hela blev bara värre, värre och geggigare och lortigare, i sinnet…12745892_10207125841679115_7254997798750205825_n
Ledsen, nedstämd, orkeslös och deprimerad…
Det blir utredningar av sådant till slut och det blir frågor, formulär, dokument, intyg, undersökningar, provtagningar, urinprovtagningar, samtal, blanketter och så… ”Nämen, du är ju deprimerad! Grattis”!

Och sedan allt detta arbete med att bli hörd och lyssnad på! Allt detta arbetskrävande att bli tagen på allvar och finna någon som verkligen lyssnar, ser och tittar inåt hos människorna…
Allt detta krigande, all denna uppkäftighet, allt besvärande, motsträvigheten och alla dessa anmälningar och stridsrop och ingen… inte en sate har lyssnat och ingen har heller tagit mig på allvar.

Och de slänger runt med en och de förklarar och berättar att jag ser för bra ut!? Jag ser för fräsch och alldeles för pigg ut!? Jag passar inte alls in i psykiatrins mall för hur deprimerade människor är, ser ut eller ter sig, han sa så, läkaren, igår också. Jo, mötet blev äntligen av!
Och jag… generad och förlägen, förklarade, berättade och sa som det var, att det finns en hel del tvångstankar kring det där med att ”se ut” och ”upprätt hålla en fasad”. Det är så överallt i min egen privata svär!10271647_10202563968795144_7386355179353643341_n (1)
Jag gör vad jag kan och jag gör mina ”måsten” för att det ska vara snyggt, se ut på ett visst sätt och för att jag själv ska slippa grubblerier, funderingar och ångest. Jag berättade om en del av mina funderingar och grubblerier kring döden och jag förklarade och berättade om mina små ”egenheter” som hindrar min vardag ifrån att flyta framåt och de ”sysslor” som jag på ett tvångsmässigt sätt måste utföra, för det blir grubblerier av sådant annars. Och jag påpekade detta med att inte bli hörd och lyssnad på! Jag påpekade att inte en jävel tar mig på allvar och att det fumlas, slarvas bort och avbokas tider ständigt och jag… ”Jag sitter i kläm här och mitt liv ska inte och kan inte levas på det här viset”.
Lyssnade han? Hörde han vad jag sa? Bad han, läkaren, om ursäkt för allt trassel och för att jag blivit lämnad ensam och för att jag fått kriga, tillsammans med min Boendestödjare, emot vårdens Goliat?

Nej! Absolut inte!13221074_10207877040978628_3678469119949606322_n
Jag krävde inte det heller. Jag bad inte om ursäkter och jag bad inte läkaren att förklara sig… Jag borde ha gjort det! Jag borde ha varit argare och mer tuff och hårdhudad, men jag orkade inte! Jag ORKADE inte starta en dispyt med farbror Auktoritet! Det hade hänt för mycket dagarna innan och samma dag, för att jag skulle orka vara kaxig och tuff.
Jag var och är, slut på energier och jag gick till Psykiatrin och Rosenlunds Sjukhus igår, för att jag verkligen måste få ordning och för att jag verkligen behöver bli räddad… Räddad undan mig själv, depressionen och livets svåra, mörka och grå sida.

Jag vände hemåt med en ny påse mediciner. Som alltid vaknar hoppet och jag tänker att nu, den här gången… nu kanske… Om någon vecka har jag svar, kanske till och med om några dagar, men just nu hoppas jag bara… Hoppas lite, lite grann, på att det vänder och att även jag kan få leva lite till…

Ta hand om dig därute i världsdjungeln! Var rädd om själv och hjärta!
Tack för din uppmärksamhet och tack för din tid!
På återläsande och väl mött / Arthur
(Foto; Per Lundström!)

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s