Det är Fredag.
Solen skiner.
Mer sommar och lite till… Hösten dröjer idag, i alla fall!
Jag är i Alby tillsammans med min härliga man och bästa vän.
Jag startade morgonen med några muggar kaffe och kliade smeksamt två katter på deras mjuka magar. Dosen av oxytocin är fördubblad… ”Närhetshormon”, ångestdämpande och rogivande. Detta gånger två. Det är bra för mig!
Jag älskar mina djur och jag skulle gärna vilja ha fler… mer…
Den nya medicinen är insatt, Klomipramin, och efter ett par dagar har jag uppnått full dos av de nya läkemedlet.
Det är märkligt hur hjärnan och hoppet fungerar, för även om det har trasslat och varit så väldigt svårt under en tid, med psykiatrin och de idioter som är verksamma och ansvariga där, så tänds hoppet och tron varje gång som jag besöker dem och var enda gång som de invaggar mig i nya förhoppningar.
De är bra på att använda orden, de där läkarna och de där terapeuterna, och de är duktiga på att snacka sig igenom missförstånd, missförhållanden och oviljan, faktiskt, att vilja hjälpa människor i själslig nöd.
De är hala som fan och de har definitivt talets gåva. Fortsätt läsa