… det känns inte så roligt, för min självkänslas skull, om jag lägger på mig tjugo kilo i vikt, tappar håret och kanske slutligen blir en bättre kopia av… Bert Karlsson. Grattis till mig!

Trädet i svartvittDet är Fredag.
Solen skiner.
Mer sommar och lite till… Hösten dröjer idag, i alla fall!

Jag är i Alby tillsammans med min härliga man och bästa vän.
Jag startade morgonen med några muggar kaffe och kliade smeksamt två katter på deras mjuka magar. Dosen av oxytocin är fördubblad… ”Närhetshormon”, ångestdämpande och rogivande. Detta gånger två. Det är bra för mig!
Jag älskar mina djur och jag skulle gärna vilja ha fler… mer…

Den nya medicinen är insatt, Klomipramin, och efter ett par dagar har jag uppnått full dos av de nya läkemedlet.
Det är märkligt hur hjärnan och hoppet fungerar, för även om det har trasslat och varit så väldigt svårt under en tid, med psykiatrin och de idioter som är verksamma och ansvariga där, så tänds hoppet och tron varje gång som jag besöker dem och var enda gång som de invaggar mig i nya förhoppningar.
De är bra på att använda orden, de där läkarna och de där terapeuterna, och de är duktiga på att snacka sig igenom missförstånd, missförhållanden och oviljan, faktiskt, att vilja hjälpa människor i själslig nöd.
De är hala som fan och de har definitivt talets gåva.

PrayOch jag känner att jag har harvat, att jag varit besvärlig, omöjlig, elak och att jag varit på krigsstigen lite för länge och kanske lite för mycket, men vad ska man göra som ensam individ? Vad ska man göra om man inte blir lyssnad på och när livet bara passerar utan att man kan påverka någonting, eller göra någonting, för att orka vara med på livståget?
Och var kommer all orken ifrån, att skriva, mejla, överklaga, klaga och lämna in anmälningar till bland annat Patientnämnden?
Var kommer all energi ifrån och hur sjutton orkar man ”hålla på”, funderar säkert du över?
Ja, jag kan berätta att jag dels haft stöd från min Boendestödjare och jag har även haft min kärlek och bästa vän, Per, som skjutit på och uppmuntrat mig att fortsätta, fortsätta och kriga lite till.
Det har tagit på energireserverna och det har krävts väldigt mycket av min tid att sammanställa dokument, skrivelser och intyg till olika instanser och min orkeslöshet och energifattigdom har fått mig att ta de olika stegen i olika etapper.
Jag har skrivit, vilat och återhämtat mig, läst det jag skrivit och fortsatt att harva med texterna och dokumenten och sedan har jag vilat och sovit lite till, för att sedan avrunda och avsluta det jag skrivit.
Mycket energi, mycket möda och besvär och detta för ingenting egentligen, för det är förbannat svårt att göra sig hörd och dessutom att få ”rätt” emot psykiatrin och sjukvården, hos de olika myndigheterna och instanserna.
Lyhördheten och medmänskligheten är inte deras starkaste sidan och all de olika instanserna håller varann bakom ryggen och skyddar varann och försöker att få patienten, i detta fallet jag, att framstå som jobbig, besvärlig, paranoid och sjukligt misstänksam och cynisk!
Och jag har tillitsbrist numer, och jag saknar totalt förtroende för psykiatrin, men ändå… ändå tänds det där lilla hoppet varje gång som någon ”försöker” att möta mig och när jag själv försöker att vara tydlig, korrekt och verkligen berätta hur det är i själens gropar och håligheter!

I alla fulla fall…
Ny medicin, ny tid hos läkaren och psykiatrin om ett par veckor och då skall det utvärderas och följas upp…
Och, eftersom jag är så cynisk och paranoid numer, så tror jag på det när jag väl är där och får se att det verkligen blir av.
Det finns en ”plan”, men det har ju visat sig vara svårt att fullfölja den tidigare, så vad är det som säger att det ska rulla på den här gången? Det är bara att vänta och se. Vänta, se tiden ann, tro och hoppas. Igen…
Jag lägger lite tilltro till medicinen. Min Boendestödjare, med sin mångåriga erfarenhet av sjuka och deprimerade människor, säger att just den här medicinen är en av de få farmaceutiska medel som verkligen hjälpt de stora flertalet som hon själv har haft att göra med. Jag tar henne på orden och hoppas, tror och tänker, återigen, att nu… den här gången… det måste fungera nu!
Jag vill så gärna få lite liv och lite andrum!
Jag vill så gärna börja leva igen.
Jag vill orka vara med!

Arthur i Bagis. Svartvitt. TröttVårdguiden beskriver det Klomipramin;
Klomipramin ökar aktiviteten av signalsubstanserna serotonin och noradrenalin i hjärnan.
Signalsubstanser är ämnen som överför impulser mellan nervceller i hjärnan. Serotonin och noradrenalin är signalsubstanser som har samband med stämningsläget. När man är deprimerad kan hjärnans noradrenalin- och serotoninsystem vara i olag. Läkemedel som ökar aktiviteten av signalsubstanserna i hjärnan kan göra så att stämningsläget blir normalt igen och även ha effekt mot olika typer av ångest.
Det kan ta upp till några veckor innan du börjar må bättre. Den fortsatta förbättringen sker sedan gradvis, och det kan ta två till tre månader innan du är återställd.
En del personer kan uppleva en försämring under den första tiden av behandlingen. Då är det viktigt att följa läkarens anvisningar och inte själv ändra dosen eller avbryta behandlingen.

Det finns en hel del biverkningar naturligtvis och ganska kraftiga sådana!
Läkaren kallade medicinen för ”rävgift” och ”hästkur” och påpekade dessutom att det tyvärr är väldigt vanliga biverkningar och att det sällan är någon som undslipper dem. Det kan bli outhärdligt en tid..; Dåsighet, yrsel, sömnighet, hjärtklappning, andfåddhet, muskelryckningar, förvirring, svaghet, klåda, illamående, viktuppgång (naturligtvis) och även håravfall (självklart!)…
Jag får väl ta de där, tänker jag, det goda med det onda eller om det blir tvärtom, för jag vill så gärna må bra och få njuta av livet. Jag kan bli en liten tjockis, igen, och kanske en större version av ”Karlsson på taket”.
Men det känns inte så roligt, för min självkänslas skull, om jag lägger på mig tjugo kilo i vikt, tappar håret och kanske slutligen blir en bättre kopia av…
Bert Karlsson.
Fast… om jag mår bra och blir glad igen, så kanske mitt nya Bert-Karlsson-Jag är okej..?
Min kärlek och partner kanske finner det intressant och mer spännande, vad vet jag..?
Kanske den sexuella åtrån och lusten återvänder, när jag äntrar sovrummet som Bert Karlsson… Man vet aldrig! Läckert..?
Grattis till mig!

Väl Mött / Arthur

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s