Man kan inte medicinera bort en depression, men man kan se till att få hjälp på vägen, för att sedan kunna tillgodo se sig det ”utvecklande samtalen” och en bra terapi. Jag vill inte dö idag i alla fall… Det är en bra måttstock!

14183876_10208745154560925_3915123046026444672_nDet är en grå dag.
Det kanske inte gör så mycket.
Man kan göra som man vill… En dag hemma och inomhus? Kanske städa lite?
Kanske bara ligga i soffan som en påse nötter och se på dålig teve? En kort promenad blev det dock, i morse…

Jag är trött, inget nytt under solen, men jag kan erkänna i skrivande stund att det känns lättare om hjärtat och det känns lite mer ”frisk luft” i kroppen.
Kan det vara medicinen?
Kan det vara så att det kanske är på gång?
Det kommer att dröja innan full effekt är uppnådd, men efter några dagar så känns det lättare att vara människa.14141835_10208745154440922_8122275561657266047_n
Jag vill inte dö idag i alla fall… Det är en bra måttstock!
Oavsett hur det är med det där, så känns det lättare och det känns lite skönare idag, och jag ska verkligen försöka att inte tänka så förbannat mycket på huruvida jag faller ner i svärtan under dagen eller inte, utan bara andas och försöka att vara njutbar.
Jag är alltid observant emot mig själv och hur jag mår, och jag misstror det mesta numer, inkluderat mina känslor, tyvärr, men om det skulle vara så att det faktiskt är bättring och räddning på väg, så skall jag försöka att hålla fast vid det.
Tänk om? Nu kanske?
Det vore en välsignelse om detta mörka, svarat och brungrå, snart är över!

14237619_10208744167576251_1385291180050800456_nJag tror på samtal och jag tror på att prata om det inre själslivet.
Jag tror på att försöka finna insikterna och medvetenheten hos sig själv och att lära känna vem man är, varför man är, och hur det kommer sig att somliga av oss, jag själv bland annat, så totalt har krackelerat och spruckit i livet och tillvaron. Varför blev det så där, med missbruket och med destruktiviteten?
Varför valde jag att nästintill ta död på mig själv, för att livet var så svårt och maktlöst, och hur kommer det sig att när det ena är ”över” och utrett, så flyttar ”problemet” på sig och plötsligt uppstår det nya ”konstigheter”, nya dilemman och ytterligare trassel? Tvångstankar och tvångsbeteenden, till exempel.
Jag tror att man måste gå till botten med själva problemet och lösa knutarna, innan man med säkerhet kan säga att trasslet med att vara människa är över och livet kan fortgå ganska bra, trots allt.
Det räcker inte med att sluta supa och det räcker inte med att ta itu med sina tvångstankar och sitt destruktiva ätande, som ett annat exempel, utan jag tror att man verkligen måste se sig själv och åtminstone försöka finna förklingar till varför man är som man är och varför livet blivit som det har blivit?
En tanke bara, bland tusen andra…

14232637_10208744167536250_216615854962100909_nHänger du med? Jag vill inte förminska dig på något vis, men jag upplever själv att jag trasslar in mig i orden och mina funderingar…

I alla fulla fall, så tror jag att om man ska hålla som människa, komma på större avstånd ifrån sitt destruktiva liv och leverne, så är samtalet det bästa sättet att gå för att finna självmedvetenhet och insikter.
Och vidare i detta tänker jag, för att upprätthålla sin konstruktiva och kreativa insiktsfullhet och medvetenhet, så måste samtalen uppdateras ständigt, så att man inte stagnerar och kör fast i sin personliga utveckling. Ungefär som att uppdatera sin dator eller mobiltelefon… Ny programvara! ”Buggarna”, måste bort!
Jag tror att bitterhet och beska skapas av att inte finna sig själv och att inte lära känna sin egen person, och om man fortsätter att skylla på omständigheterna och på andra människor i sin omgivning, så fångas man snart in i en offerroll och i ett martyrskap.
En tanke bara, bland tusen andra…

14222142_10208745154240917_2272957388864642002_nOch så slår det mig; Man kan alltid gör så mycket för sina yttre attribut, för att stärka självkänslan och plåstra om självförtroendet! Snygga till brösten, stoppa in lite mer i läggarna eller skinkorna, och så kan man alltid suga ut lite här och dra lite till där och pumpa in lite mer i ansiktet… Och detta är ju endast för sin egen skull, för att man ska må bättre, för att man ska våga mer och för att man ska trivas bättre med sig själv.
Eller..? En tanke bara, bland tusen andra…

Och den andra sidan av myntet; Att det egentligen, i slutändan, ändå bara är för bekräftelsen, valideringen och uppmärksamheten, och att man fiskar efter att få duga, att man tror sig bli så mycket mer attraktiv för alla andra när man ”snyggar till” sig och med allt det där yttre ”fixandet” och ”om-plåstrandet av själen” så blir man en bättre och snyggare människa!
Det är få som erkänner att det skulle vara så, även om jag tror att det sistnämnda ligger närmare sanningen, och detta gör man istället för att försöka finna svaret till varför man måste ”hålla på” hela tiden och köra sina snabba lösningar.
Eller..? En tanke bara, bland tusen andra…

Självklart fixar och trixar vi och snyggar till oss, både för vår egen självkänslans skull, men också för att andra ska se en och lägga märke till en som människa och individ och för att man ska kunna våga ”ta plats” i världen. Är det inte så månne?
Och även om man gör allt det där, sprutar in, suger bort och gör om, så är man ändå inte i närheten av själva roten till problemet; Varför man inte trivs med sig själv och varför man inte har självkänsla nog att känna sig duglig och bra ändå, oavsett om man har nya bröst eller inte. Man kan fixa till fasaden hur mycket som helst, för ”självkänslans skull”, men jag är helt övertygad om att det är en omväg till det egentliga problemen med vantrivsel och missnöjdhet!

14225500_10208745154120914_787249585267627551_n”Samtalet” och terapin i en schysst kombination tror jag på.
Man kan inte medicinera bort en depression, men man kan se till att få hjälp på vägen, för att sedan kunna tillgodo se sig det ”utvecklande samtalen” och en bra terapi.
Själv eftersöker jag just samtal med någon som vet hur det ska föras framåt och detta tillsammans med någon som är helt utomstående.
Jag har påpekat det flera gånger, för ansvariga inom psykiatrin, att jag behöver prata, prata och vidareutvecklas och att jag inte alls är nöjd med ”bara medicinering”.
Jag hoppas och tror att jag får gehör för mina önskemål hos psykiatrin, för jag tror inte alls på att enbart ordna med någon typ av ”quick fix”, medicinering i mitt fall, utan att ett tillfrisknande och ett medvetandegörande av ens person och själv, är beroende av flera olika ingredienser; Samtal, terapi, motion och medicinering.14238261_10208745154200916_8064321603706635663_n
Det yttre attributen till trots, att man kan fixa och greja med sin yta, det andra människor uppfattar och ser, är säkert en bit på vägen, men det ska förmodligen till lite till, lite mer, för att man ska känna sig mer hel som människa och hålla hela vägen genom livet…
En tanke bara, bland tusen andra…

Människor missbrukar av en anledning.
Människor fixar och snyggar till sina kroppar på grund av någonting! Och så finns det de som äter, äter och äter, av en helt annan anledning och fråga är bara; VAD eller VARFÖR?
Lika stora delar av både ock, när det kommer till samtal, terapi och kanske ett piller då och då, så kanske man når insikter och medvetenhet och blir till en bättre, finare och trevligare version av sig själv.
En tanke bara, bland tusen andra…

Tack för ordet och Väl Mött / Arthur
(Foto; Per Lundström. Modell; Jag själv)

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s